Jag jobbar på Högskolan Dalarna...

...inom området
idrotts- och hälsovetenskap.

Jag har tidigare jobbat som lärare i
idrott och svenska-

-i grund- och gymnasieskolan
i sammanlagt sexton år.

Jag var med
när LOP -94 genomfördes-

-och vi fick brottas med
att skriva betygskriterier.

Bland annat restes frågan:

Vad kan man, när man kan delta
i dans och rörelseaktivitet?

Det är en inte helt enkel fråga.

Den blir mer och mer besvärlig
ju mer man diskuterar den.

Det ska jag prata om i dag.
Vad innebär rörelseförmåga-

-och hur kan man utveckla
allsidiga rörelseförmågor?

Det var det mitt forskningsprojekt
handlade om.

Då ska vi se.

Den här frågan, vad rörelseförmåga
kan innebära, handlar om...

...att ställa sig frågan:
Vad kan jag när jag kan det här?

Vad kan man, när man kan delta i dans
eller annan rörelseaktivitet?

Vad kan jag, när jag kan dansa
schottis eller hoppa stav?

Vilken förmåga har jag
för att klara av det?

Det som presentationen sa
att jag skulle prata om i dag...

...hoppas jag kunna delge er.

Har jag missat något
får ni ställa frågor.

Den här...

Varför är det svårt att...

...formulera och bedöma
elevers rörelseförmåga?

Det är inte konstigt
att det är svårt.

Det är tyst kunskap,
vilket jag kommer in på.

Vi kan ha föreställningar om
vad bra idrott är-

-men som vi inte har uttalat.

Jag ska prata om vad som påverkar-

-våra föreställningar
om bra idrott.

Den frågan ställde Andreas i går.
Han sa-

-att det är dags att bry sig om vad
det innebär att vara bra.

Jag hoppas hinna komma in på det.

Huvudfrågan är: Vad kan man när man
röra sig på komplicerade sätt?

Jag kommer mest
att prata om min avhandling.

Som avslutades förra året.

Den heter: "Ways of knowing
in ways of moving."

"A study of the meaning of capability
to move."

Varför vill jag undersöka detta?

Det kan man fråga sig.

När jag började formulera
syfte och frågeställningar-

-undrade många
vad jag skulle göra.

Ingen förstod vad jag skulle göra.

Till slut undrade jag
om jag förstod det själv.

Det gjorde jag.

Men det är inte helt enkelt.

Det finns en bakgrund
till mitt ämne.

Dels tog jag upp
svårigheterna med-

-vad man kan när man kan delta
i rörelseaktiviteter.

Tittar man på forskningen
i ämnet idrott och hälsa-

-framkommer
att kunskap och lärande-

-inte är framträdande när elever
eller lärare talar om ämnet.

Av tradition har det varit så.

Många elever
är inte riktigt på det klara med-

-vad man ska lära sig i ämnet.

Forskning visar också att
detta med att vara bra på sport...

Det finns en uppfattning...

...en föreställning om-

-att det är något man antingen är
eller inte är.

Idrottslig förmåga
är något man har eller saknar.

Underförstått:
Den går inte att utveckla.

Är det vad vi ska göra i skolan?

Jag hade en intressant diskussion med
en elev.

Jag skulle lära känna
mina elever på gymnasiet.

Jag hade olika stationer
där de fick vara aktiva.

En station var en intervju
med mig. De fick gå runt.

Då frågade jag bland annat-

-om fritidsintressen.
Om de motionerade och såna saker.

Två tjejer sa: "Jag motionerar eller
tränar inte alls."

Jag frågade om hon hade
något annat intresse.

"Ja..."

"Jag går på aerobics
tre gånger i veckan."

Okej. Hon hade en föreställning om
vad sport var.

Det var inte det hon höll på med.

Det gav mig en tankeställare.

Hon ansåg inte
att hon var bra i idrott.

Vad bra rörelser
och bra rörelseförmåga är-

-påverkas av våra egna referensramar
och behöver belysas.

Det var min tanke.
Vi bär med oss...

Särskilt vi idrottslärare.

Vi har vuxit upp med en stark tro att
idrott och sport-

-är kul och bra.

Vi har den referensramen med oss,
vad som är bra-

-när vi ska bedöma eleverna
och undervisa i ämnet.

Om jag istället
hade jobbat på ålderdomshem-

-hade jag kanske sagt
att bra rörelseförmåga-

-är att kunna ta sig upp
från golvet när man har ramlat.

Eller att kunna gå på toaletten
på egen hand.

Om jag har varit elittränare
i fotboll är bra rörelseförmåga-

-att kunna ta en passning
i fart på volley och skjuta mål.

Vi har olika föreställningar om vad
som är bra respektive dåligt.

Det finns en annan aspekt också.

Kunskap. Vad är kunskap
i ett praktiskt ämne som idrott?

Vad är då teoretisk kunskap?

Jag hade läst och funderat över...

Det känns som om det är teoretisk
kunskap som gäller i skolan.

Idrottslärarna,
vilket jag också kände själv...

...vågar inte prata om den praktiska
kunskapen som giltig.

Det är den.
Det är det jag vill komma till.

Man kan utveckla förmågor
och även bedöma.

Av tradition, sen 1600-talet...

René Descartes
har ni kanske hört talas om.

Det är tänkandet,
det intellektuella-

-som är värt något i skolan.

Det ville jag undersöka vidare.
Kan inte rörelseförmåga-

-vara värd
att beteckna som kunskap?

Den praktiska kunskapen bedöms, men
lite underförstått.

En sak till:

Vad eleverna ska kunna
blir lite otydligt-

-om man inte talar om exempelvis vad
rörelseförmåga kan innebära.

Den praktiska kunskapen.
Om jag inte kan identifiera-

-och tydligare differentiera
vad eleverna ska kunna-

-får de svårare att lära sig
och jag får svårare att planera.

Om man koncentrerar sig
på "vad"-frågan...

...är det vad min avhandling
har handlat om.

Rörelseförmåga som en vad-fråga
i den didaktiska triangeln.

Men mest brukligt
bland oss lärare-

-när vi diskuterar
pedagogiska frågor-

-är att vi diskuterar
hur vi ska undervisa.

"Hur gör du? Är grupparbeten bra?"

"Ska det vara mer individuellt?
Ska man visa filmer?"

"Hur ska vi
genomföra undervisningen?"

Istället för att börja med
att ställa sig frågan-

-som forskarna Ference Marton
och Ingrid Carlgren uppmanar till.

Börja med att utreda vad-frågan.
Vad är det vi ska undervisa om?

De har skrivit så här:

Istället för att fråga:
"Hur ska jag lära ut division?"

"Hur ska jag få mina elever
att förstå fotosyntes?"

"Hur ska jag höja
deras historiska medvetenhet?"

-bör vi fråga oss: "Vad innebär det
att behärska division?"

"Vad är viktigast
och vad är nödvändigt?"

"Vad får inte tas för givet?"

Om man översätter detta
till ämnet idrott och hälsa-

-kan läraren fråga följande:

Vad innebär det
att behärska en specifik rörelse?

Att förstå egna och andras sätt att
röra sig-

-och vad innebär det
att vara rörelsemedveten?

Vad är viktigast? Nödvändigt?
Vad får inte tas för givet?

Med andra ord: Vad innebär det
att utveckla sin rörelseförmåga?

Vad ska eleverna kunna
och hur formulerar jag det?

Hur kan man sätta ord på det? Det
försökte jag göra i min forskning.

Jag tänkte så här:
Vad innebär det att kunna det här?

Jag gick utanför skolan
i två delstudier-

-för jag ville träffa
och prata med experter-

-som hade ägnat lång tid
åt att lära sig rörelser.

De var lättare
att hitta utanför skolan.

I två av mina delstudier
frågade jag-

-stavhoppare och freeski-åkare
vad det innebär att kunna detta.

Jag fick jätteintressanta svar.
Det kommer jag till.

Vilka förmågor har de utvecklat?

Tredje delstudien var "learning
studies" som jag tar upp mer sen.

Om ett tag.

Nu ska vi se...

Alla har inte en klar bild
av freeskiing.

Ni ska få se en film
från VM-staden Falun, min hemstad.

Där hade man en uppvisningstävling i
freeskiing i hoppbackarna.

I underbacken. Så här såg det ut.

Fredriksson!

Hon lägger den snyggt.

Härligt, va?

Så här såg det ut när de tränade.
Jag följde med dem på träningar.

Jag filmade
och höll på att frysa ihjäl.

Jag intervjuade dem i bilen
med "stimulated recall"-metoden.

Vi tittade på filmerna tillsammans
och jag försökte dra ut svar.

De blev jätteirriterade på mig efter
ett tag. Inte hela tiden.

Här är vanlig träning.

De filmade även varandra
väldigt mycket.

Här kommer en till.
Hur ska det gå?

Snart kommer en till.

Håll tummarna för
att det funkar nu också.

Det var freeskiing.

Innan jag går vidare-

-måste jag prata om
fenomenet rörelseförmåga.

Diskuterar vi det vid fikabordet-

-kommer vi att ha olika uppfattningar
om vad det är.

Här ger jag några exempel
så som jag resonerade innan.

Vad tänker jag själv
om rörelseförmåga?

Man kan tänka sig att det är att vara
aktiv på idrottslektionerna.

Då har man rörelseförmåga. Det är väl
ett okej sätt att resonera?

Eller? Den anatomiska kroppens
beräknade potentiella möjligheter-

-att utföra rörelser baserat
på kunskap om kroppen som maskin.

Alltså: Vi vet-

-att vi har kulleder
på olika ställen.

Då kan man utföra
vissa typer av rörelser.

Vi har gångjärnsleder, vridleder och
andra typer av leder.

Vi kan beräkna
hur pass starka vi är-

-koncentriskt och excentriskt-

-och hur långa musklerna är,
och mata in det i en dator.

Med ett fantastiskt program-

-kan vi se hur många möjligheter vi
har att röra oss.

Det skulle kunna vara
en definition på rörelseförmåga.

Rätt jobbig.

Eller: Hur väl en individ
kan utföra rörelser-

-i relation till specifikt utvalda
tekniskt beskrivna rörelser.

Till exempel
resultat i motoriktester.

Det har säkert några stött på.
I motoriktester-

-plockar man ut specifika rörelser,
låter folk utföra dem-

-och så får man en viss poäng.

De bedöms utifrån om man har träffat
kanske tre gånger av fem-

-i ett hål med en boll.

Rätt så specifika. Det gäller ett
fåtal standardiserade rörelser.

Då kan man uttala sig om-

-en persons rörelseförmåga.
Men då i relation till-

-vissa specifikt utvalda
standardiserade rörelser-

-som är dekontextualiserade.
Tagna ur sitt sammanhang.

Så man ska vara medveten om
vad de visar.

Mitt val av definition
av rörelseförmåga-

-är det personliga kunnande
någon har eller behöver utveckla-

-för att kunna röra sig
på olika komplexa sätt-

-i olika fysiska sammanhang,
som det står i kursplanen.

Då kommer man in på begrepp som-

-förmåga, kunskap och kunnande.
Vad är det?

Hur kan man formulera sig kring
de begreppen och deras innebörd?

I idrottsliga sammanhang-

-brukar vi i vårt dagliga språk-

-tala om mentala och fysiska
färdigheter. Det är väl vanligt?

Nu vågar ni inte säga någonting.
Visst är det vanligt?

Varför gör vi det?

Särskilt mot bakgrund av
det vi hörde i morse.

Vad är det för skillnad mellan
fysiska och mentala färdigheter?

Innebär det...

...att en utövare av
fysiska färdigheter inte...

...tänker?

Det är ju
vad uppdelningen innebär implicit.

Är det så avskilt? Det är
väldigt vanligt att tala om-

-mentala eller fysiska färdigheter.

Det här handlar också om
praktisk och teoretisk kunskap.

Vad är skillnaden?

Vi använder ofta praktisk
och teoretisk kunskap.

"Nu ska vi ha praktik.
Nu kör vi det praktiska."

"Nu ska vi ha teoriprov.
Nu ska vi ha teori om hälsa."

Då kan man fundera på
vad det är för skillnad.

Det här fick jag "grotta" lite i.

Kunnande kan ses som
mentalt och fysiskt integrerat.

Tänkandet kan beskrivas
som en handling bland andra.

Kroppsliga handlingar behöver inte
styras av ett tänkande.

En signal som säger:
"Gör så", och så gör jag så.

Tänkandet sker i handlingen.

Nu tar jag upp
mitt teoretiska perspektiv.

Det kan handla om
att vara uppmärksam på det.

Man kan skilja på intelligent
och vanemässigt handlande.

Vid det vanemässiga
kopplar man bort uppmärksamheten.

Denna bild av rörelsekunnande-

-har jag tagit och inspirerats av-

-kunskapsfilosofer
och kunskapsteoretiker.

Ni känner igen Michael Polanyi-

-som myntade begreppet
"tyst kunskap".

Donald Schön
undersökte yrkesutövning.

Som: Vad kan sjuksköterskor
som de inte sätter ord på?

En neurobiolog
som heter Antonio Damasio-

Han menar att det inte finns
ett unikt centrum i hjärnan-

-som styr våra handlingar-

-och delar ut signaler.
Kropp och tanke är integrerat.

Och en jättehäftig gubbe
som hette Gilbert Ryle.

Redan 1949 skrev han boken
"The Concept of Mind."

Det är en filosofisk diskussion-

-om att tänkandet och kroppen
är integrerat.

Det är en enda process.

Jag kan,
men det är inte nödvändigt-

-att utföra ett intellektuellt arbete
och sen utför en handling.

Så här har jag valt
att se på kunnande och förmåga.

Jag har inte delat upp i mentala
respektive fysiska kunnanden.

Jag har redan nämnt
hur jag gick till väga.

Jag har observerat och kommunicerat
med friidrottare.

Hängt med på träning, filmat, pratat
med tränare och dem-

-tittat på filmen med dem-

-skrivit ner
och analyserat vad de kan-

-utifrån vad jag ser
att de kan göra.

Jag valde experter,
för jag utgår ifrån-

-att de har lättare
att formulera sitt kunnande.

Sen genomförde jag
en "learning study" i gymnasiet.

Elever fick härma
en obekant rörelse.

Och så studerade jag det.
Jag kommer till det.

Ni ska få se ett exempel på
"stimulated recall"-intervjun-

-med två freeski-åkare.

Vi tittade tillsammans på dagens
övningar som jag hade filmat.

De fick stanna filmen.
Jag stannade i bland och frågade:

Vad gör du här? Hur tänkte du här?
Kände du det där?

Väldigt detaljerat.

Så här kunde det se ut.

Jag frågar: Hur gör du det där?

Olle:
"Ja, man kan ju släppa graben..."

Grab är när man håller i skidan.

"...och bara spinna."
Spinna är att snurra.

"Vid rak spinn
får man mer rotation eller så."

"Och så släpper man ut allting
och gör nån...spread eller nåt."

"Då stannar man upp skiten."

Det han gör här är att beskriva
förhållandet mellan spinn-

-rotationshastighet, och tröghets-
moment. Spinnet är konstant.

Han kan förändra
rotationshastigheten-

-genom att minska eller öka
tröghetsmomentet.

Stort, snurra långsamt.

Vid litet tröghetsmoment
ökar rotationshastigheten.

Han kan inte formeln för det,
men det kan vi.

Här ser vi att den här killen
kan uttrycka och handla-

-gällande att urskilja och förändra
sin rotationshastighet.

Han urskiljer hastigheten och känner
när den behöver förändras.

Det såg jag på filmen,
tillsammans med uttrycket.

Jag kontaktade också
en lektor i biomekanik-

-som tittade på några av filmerna
tillsammans med mig.

En del av åkarna
pratade väldigt mycket-

-men det stämde inte-

-i min biomekaniska
rörelseanalysvärld.

Men för det mesta var det rätt.

Ur den synvinkeln.

Deras resonemang överenstämde
med biomekaniska lagar.

Jag har ett annat exempel-

-på en
"stimulated recall"-intervju.

Jag frågade:

Hur vet du när landningen
kommer att gå bra?

Vi satt i bilen då
och tittade på filmen.

Han tittade på mig
som om jag var en dåre.

Jag upprepade frågan och han lutade
sig tillbaka och blundade.

"Hur vet jag det?"
Han började fundera.

"Jag börjar för det mesta
med en 360."

Ett varv runt, alltså,
när han kommer till en ny backe.

"Sen har man ju den, liksom."

"Man har den till att börja med, så
att man vet hur den känns."

Vad är det han kan? Han skapar
en kroppslig referensram-

-som han kan använda
som en kroppslig hastighetsmätare.

Då vet han senare om det går
för fort eller för långsamt.

Rotationshastigheten måste minska
eller öka för att han ska landa.

Så han kontrasterar
sin rotationshastighet-

-med den referensram han skapar
genom att där börja med en 360-

-med just den lutningen,
snökonsistensen och vinden-

-samt landningsytans lutning,
för alla är olika.

Jag ska inte gå igenom allt,
men sammantaget...

Jag har sammanfattat
freeski-åkarnas kunnande-

-med de här förmågorna:

De kan urskilja sitt sätt
att röra sig i detta sammanhang.

De kan lösa rörelseproblem.
Förändra hastighet, ändra trick.

De kan urskilja sin hastighet.

De kan navigera
sin fokala uppmärksamhet.

Sin kroppsliga fokala uppmärksamhet.
På vägen in-

-har de kroppsligt
uppmärksamhetsfokus-

-på att hoppa upp. Kicken.
Positionen i kicken.

Uppe i luften fokuserar de
den kroppsliga uppmärksamheten-

-på rotationshastigheten.
Sen byter de till landningen.

De har en enorm koncentration
och uppmärksamhet på det de gör.

De var väldig duktiga på-

-att identifiera vad de gjorde fel
eller hur de borde ha gjort.

De har ingen tränare som talar om
det. De tränar på egen hand.

De tittar mycket på film. Vilket
rörelsekunnande de har utvecklat!

Verkligen.

Och de tävlar nästan aldrig.

Det är tävlingar lite här och där.

Det spektakulära-

-och att lära sig nya, svåra häftiga
trick är målet för dem.

Vad kan stavhopparna, då?

De hade en tränare
som uppmuntrade dem-

-att känna efter i kroppen.

Hur känns det? Vad gjorde du?
Kan du formulera det?

Ibland frågar de. "Hur var det?"
"Hur kändes det?" sa tränaren.

Vi är väldigt snabba med att säga:
"Böj armen ditåt och räta upp."

Istället för att fokusera på aktörens
perspektiv.

Men det gjorde den här tränaren.
"Kände du när det var rätt?"

"Kan du formulera det?"

Det är inte lätt att formulera sig.
Vi ska titta till höger.

Kalle, under bilden.
Jag har försökt illustrera.

Det gick inte bra för honom.

De flesta hopp gick åt pipsvängen.
Nästa dag gick det jättebra.

Han försöker förklara
för en annan friidrottare-

-som undrar hur det var med honom.
Han var frustrerad.

"Det är lugnt."

"Känner resten av kroppen vart... Uh.
Ja..."

Det var mycket kroppsspråk.

"Jag känner mig sladdrig." Och så
visade han tydligt med händerna.

"Nu känns det som att..." Ålar med
överkroppen och slår upp armarna.

"Det är som om du...", säger han till
sin släggkastar-kompis-

-och låtsas hålla i en slägga.

"...om axlarna går så här på dig."

Han försöker förklara.
Min tolkning är-

-att han har varit uppmärksam på vad
han gör.

Han kan inte riktigt förklara det med
ord, men försöker med kroppen.

Han vet vad han har gjort och kan
urskilja sitt sätt att röra sig.

Stavhopparnas kunnande...

...kan beskrivas: De kan också
urskilja sitt sätt att röra sig.

Men de är inte duktiga att urskilja
sitt sätt att röra sig-

-om de ska göra
det freeski-åkarna gör.

Men de är mer förberedda på det.

De är duktiga på att finna
alternativa sätt att röra sig.

Lösa rörelseproblem, alltså.

Behålla ett rörelsesätt
och samtidigt variera andra.

De fick springa med staven-

-få upp den så här
och sen ska den sättas i-

-samtidigt som löpningen
hålls konstant.

De är också bra på att navigera sin
kroppsliga uppmärksamhet.

Stor koncentration
och uppmärksamhet.

Då menar jag integrerad
mental och fysisk uppmärksamhet.

Nästa studie
var en "learning study".

Några kanske har hört talas
om det. Här i Stockholm-

-börjar de bli rätt så vanliga.

Det handlar om att en lärare-

-tillsammans med
kanske en forskare-

-väljer något svårundervisat
och fördjupar sig i det-

-och försöker utröna
vad det innebär att kunna detta.

Man provar undervisning,
tittar på filmad undervisning-

-och analyserar.
Lärde sig eleverna något?

Kan man göra på något annat sätt? Och
man utvecklar undervisningen.

Jag använde learning study-

-för att utveckla innebörden av-

-vad det innebär att kunna
en specifik rörelse, "house hop".

I den här studien har jag använt en
fenomenografisk ansats.

Det innebär att jag har försökt
analysera olika sätt...

Skillnader mellan elevers olika sätt
att uppfatta en rörelse.

Vad det är de ska kunna.

Jag kommer till det.
Ni ska få se vad det var.

Det här skulle de lära sig.

Har ni gjort den här?

Jag vet inte om jag vågar visa.

Jag har fått order om
att hålla mig stilla.

Man ska läsa
från höger till vänster.

Jag har försökt illustrera
genom att stoppa videofilmen.

Man tar fart här,
roterar upp med magen upp-

-ditåt, och landar här.

Så det blev lite konstigt
för många.

Man vill gärna landa här.

Är ni med? Det blev lite knepigt, och
det var det roliga.

Vi filmade eleverna i olika omgångar.
Fyra, fem i taget.

Jag gjorde sen
en fenomenografisk analys-

-av elevernas sätt att röra sig.

Ser man skillnader i uppfattning?

Vad uppfattar den
som den andra inte uppfattar?

Hur verkar de uppfatta rörelsen?

Man kan använda metaforer
för att beskriva det.

En elev uppfattar det som något.

Som till exempel
ett house hop med släpvagn.

Det innebär att benen
bara hänger på, som en släpvagn.

Det var min tolkning och flera elever
hamnade i den kategorin.

En elev kunde också hamna
i flera andra kategorier.

Detta ger en bild av-

-hur eleverna uppfattar något nytt de
ska lära sig.

Jag kan analysera vilka aspekter de
verkar urskilja och inte.

Sen kan jag planera
min undervisning utifrån det.

Det blev sju
kvalitativt skilda sätt-

-att kunna house hop som något.

Vill ni se?

House hop som:

En motsols rotation på marken.

Jag ska läsa igenom
en beskrivning noggrant.

House hop handlar om
att gå åt höger-

-samtidigt som man roterar
360 grader.

Farttagningen är relaterad till
rotationens riktning.

Det ser alltså ut så här:

Det är ingen flygfas, men flera andra
aspekter är uppfattade.

Rotationens riktning, den samtidiga
förflyttningen åt sidan-

-och rörelsens konsistens.

Om det är hårt, sladdrigt, mjukt
eller kantigt.

Det kallar jag för konsistens.

Mejla mig gärna
om ni har ett bättre ord.

Då ser man vilka aspekter de
som tillhör kategorin urskiljer.

Jag kan se om andra kategorier
urskiljer andra aspekter.

Här är House hop
som en rotation medsols.

I den här kategorin hamnar de
som har uppfattat flygfasen-

-den samtidiga förflyttningen,
benens medverkan i rörelsen-

-rörelsens plats i rummet
- om den är liten eller stor-

-och rörelsens konsistens.

Det innebär att jag,
om jag planerar undervisningen-

-utifrån detta kan beakta
att den här gruppen elever-

-inte har uppfattat flygfasen.

Några av er säger säkert:
"Men de ser det ju"-

-"men det är inte säkert
att kroppen kan hoppa."

Det har jag negligerat.

Om man tror på-

-flera forskare som menar
att det är så pass integrerat-

-att om jag inte har uppfattat
flygfasen med hela min kropp-

-gör jag den inte heller.

Vi har house hop
som ett höjdhopp i ett rör.

Då associerar man mer
till en piruett.

Detta visar
hur vi och eleverna-

-bär med oss föreställningar om vad
det är när vi lär oss rörelse.

Vi ser det som något.

Vi uppfattar det som något
och gör det som något.

Ser man rotationen och har gjort
eller sett många piruetter-

-är det vad man uppfattar
i rörelsen.

Då gäller det för läraren
att i undervisningen-

-beakta olika sätt att uppfatta-

-och kanske inte bara...

...säga: "Du måste sträcka
på benet och böja på armbågen."

Använd elevens uppfattning av
det hon ska lära sig.

House hop med släpvagn.

Som i en liten cell,
eller som en "lös" rörelse.

Där kom inte rubriken med.

Den sista kategorin...

En rotation som omfamnar himlen
kallar jag den.

Där har man uppfattat flygfasen
tydligt och omfamnar himlen här.

Här urskiljer man många aspekter.

Rotationens riktning,
den samtidiga förflyttningen-

-initieringsfasen, farttagningen-

-dess relation till rotationens
riktning och så vidare.

På det här sättet kan man
systematiskt strukturera upp-

-vilka aspekter som kan urskiljas i
något man ska lära sig.

Nu var det en specifik rörelse,
men det kan vara annat.

Learning studies
är väldigt vanligt i matematik.

Man undersöker elevers uppfattning av
tallinjen med negativa tal.

Om man som lärare förstår-

-att en del elever
uppfattar tallinjen-

-som två på varandra
liggande linjer...

...blir det lättare att förklara och
planera undervisningen.

Det blir väldigt svårt att lära sig
om negativa och positiva tal-

-om man inte uppfattar
en nolla i mitten.

Är ni med?

En fenomenografisk ansats...

...kan innebära att man
utgår ifrån elevernas förkunskap.

Olika sätt att förstå, uppfatta och
erfara det man ska kunna.

Man kan också jobba med-

-en helt obekant rörelse
som eleven har hittat på själv-

-även om det inte finns en tekniskt
vedertagen beskrivning-

-som man kan utgå ifrån.

Man kan utforska
den tillsammans...

...genom att vi urskiljer fler
aspekter av något man ska kunna.

I undervisningen kan men erbjuda
möjlighet att urskilja aspekterna.

Det kan i sin tur fördjupa-

-kunnandet om rörelsekunnande
över huvud taget.

Både bland elever och lärare.

Det blir lättare att
tydligare formulera vad-aspekten.

Vad man ska lära sig.

Det sammanlagda resultatet...

Min learning study och idrottarna
visade att rörelseförmåga är:

Urskilja sitt eget och andras sätt
att röra sig.

Urskilja och förändra sin hastighet i
ansats och rotation.

Det kan även översättas
till andra rörelser.

Urskilja sitt utnyttjande
av rummet.

Skapa och använda kroppsliga
referensramar att relatera till.

Tänk att jobba med det. Kan ni
föreställa er en lektion om det?

Det kan jag.

Urskilja konsistensen
i sättet att röra sig.

Kan det vara något att jobba med och
diskutera? Och känna efter?

Kan det vara ett sätt
att utveckla sin rörelseförmåga?

Urskilja en rörelse som något
i relation till liknande rörelser.

Jobba med det. Vad är det här? Har vi
jobbat med liknande rörelser?

Hur är denna rörelse
i relation till den?

Vad är en sån här rörelse
i relation till ett basketskott?

Vad skiljer?

Förstå samband mellan
olika sätt att röra sig.

Till exempel initieringsfasen,
hur man gör där-

-och vad man vill göra sen.
Vilken riktning tar rotationen?

Hur blir mitt hopp?

Eller i en dans.

Hur hänger rörelserna ihop?
Vad ska jag tänka på?

Om jag gör si,
vad har det för effekt på så?

Lösa rörelseproblem.

Hur kan jag agera på olika sätt för
att komma dit jag vill?

Hur kan jag jobba med
att navigera min uppmärksamhet?

Vi är alla bekanta med kursplanen.

En kunskapssyn
som är framskriven där-

-är olika aspekter av kunskap
som vi kallar de fyra F:en.

Faktakunskap, färdighetskunskap,
förtrogenhetskunskap, förståelse.

Som ett experiment
skulle man kunna-

-beskriva freeski-åkarens kunnande
som innefattande alla aspekterna.

Teori och praktik sammanblandas.

Detta är på engelska. Han säger:

"If you sort of stretch and tense a
little you can spin faster."

"If you make yourself 'broader', so
to speak."

Färdigheten är
att han kan göra just detta.

Faktakunskaper:

Han vet att det förhåller sig
på det här sättet.

Om han gör sig bredare snurrar han
långsammare, och tvärt om.

Och förståelse.

Förstå hur rotationshastigheten-

-är relaterad
till tröghetsmomentet.

Och förtrogenhet.

Att kunna bedöma när man behöver
förändra sin rotationshastighet.

Vad behöver jag göra?

Där har vi alla fyra F:n
i ett rörelsekunnande.

Det man kan diskutera...
...som jag var inne på:

Kan specifikt rörelsekunnande vara
lärandemål i idrott och hälsa?

Vad är det för skillnad
på en undervisning...

...med målet att få förståelse
för samband mellan olika rörelser-

-och att man gör det i handling?

Är en sån formulering annorlunda-

-mot att öva höjdhopp där man
ber eleven tänka på satsen?

"Så här ska det se ut.
För armen uppåt och vrid dig"-

-"så att du får ryggen
mot ribban."

Kan man ha ett annat övergripande mål
med undervisningen?

Meningsfull rörelsebildning.

Det som var meningsfullt för
freeski-åkarna och stavhopparna-

-var att lära sig
att behärska rörelsen.

Det blev meningsfullt för dem.
Enormt meningsfullt.

Det räckte för dem.

Men det tar tid. Man måste våga lägga
tid på att låta eleverna-

-utveckla sin rörelseförmåga
och lära sig rörelser.

Nu sticker jag ut hakan lite.
Hälsoaspekten är viktig-

-men man kan också strunta i
om det leder till ett sunt liv.

Huvudsaken är att eleven
lär sig något meningsfullt.

Nu. Medan hon är ung.

Och att det känns meningsfullt.

Smörgåsbordsmodellen,
att prova olika saker-

-leder inte till ett djupare,
meningsfullt rörelsekunnande.

Man kanske kan hitta andra vägar.

Måste vi undervisa om allting?

Vi får ett alternativ till
att träna elevernas kroppar.

Ser vi eleverna som kroppar
som ska tränas?

Eller ska de lära sig något?

Vi kan jobba med
att utforska rörelser.

På det sätt jag beskrev med
den fenomenografiska ansatsen.

Det var allt.

Textning: Rosanna Lithgow
www.btistudios.com