Tack!

Ni har fått
en sån här.

Jag är inte bra på datorer.
Jag är jävligt dålig på datorer.

Det är nog därför som jag sysslar med
en annorlunda typ av journalistik.

Jag är jättedålig på att hitta
nyheter i datorer och i diagram.

Jag tycker att det är
fruktansvärt kul med människor.

Nästan alla mina uppslag kommer
från människor på torg och gator.

Jag går runt och hittar mina gräv.

Många av er är säkert otroligt
duktiga journalister och grävare.

Ibland tänker jag:
"Vad har jag att bidra med här?"

Men det finns vissa saker, för att
jag har jobbat med feature-reportage-

-men också
med "ut på fältet"-reportage.

En gång var jag i Hammarkullen
i två veckor. Vi följde nåt gäng där.

Nu har jag varit i Fagersta.

Det som jag har med mig är att reka
på fältet och att möta människor.

Jag kan kanske lära er
hur man kan få folk att prata.

Det finns bra grävjournalistik,
men...

Man lägger mycket tid på dokumenten-

-men mötena med människor lägger man
inte alltid lika mycket tid på.

Det blir mycket starkare
grävreportage om man gör det.

Jag fick skriva
min egen programförklaring.

"Hur ni får håren
att resa sig på armarna."

Ni kanske kommer
med höga förväntningar-

-men jag tycker att varje intervju...

Åtminstone var tredje intervju
ska vara så.

Ni vet.
"Oj! Vad bra du berättade det här!"

"Vad sorgligt du berättade det här."
Ni vet själva, när man ryser.

Så kan man komma in i intervjuerna
mycket tidigare.

Det som jag har lärt mig är...

Förr väntade jag på att de skulle
säga det viktiga, det berörande.

Nu har jag blivit mycket snabbare.

Jag kommer att ha en hel del tips.

Man kan be folk
på ett mycket tidigare stadium.

Om du ska göra en intervju
t.ex. om att nån har blivit mobbad-

-kan man tidigt be om
att bli tagen dit.

Det är min första punkt.
"Ta mig dit." Våga fråga det.

Våga ta kommandot över intervjun.

"Ta mig tillbaka till där det hände."

Man är nog nervös i mötet med ett
"case", att be dem återberätta nåt-

-och att be dem förflytta sig,
men det ger ofta den där rysningen.

Det handlar mycket om
hur man själv är.

Många av oss
vill vara duktiga som journalister-

-men när man ska få det där-

-"ta mig tillbaka,
ta mig tillbaka till där det hände"-

-måste man förändra sin intervjuroll.

Många som jag har coachat har sagt:
"Hon var så tråkig."

Då har nåt har hänt
i intervjusituationen.

Varför kom aldrig glittret?

Jag tror att det handlar om en själv.

Det handlar om den egna intervju-
rollen. Det kan man jobba med.

Man kan göra ett kontrakt
med en människa som man intervjuar.

"Först ska jag intervjua dig för
att du har varit i flyktinglägret."

"Men jag kommer också att be dig
att berätta om bilder från lägret."

Innan du startar bandspelaren kan du
ge en ram för vad det är du vill åt.

När folk inte berättar så att det
ger rysningar är de nervösa.

De vet inte vad vi vill ha.
Var tydlig med ramen.

"Jag kommer att intervjua dig i form
av din position i flyktinglägret"-

-"men också
för att du bär på bilder."

Då fattar folk och blir trygga.
Det är trygghetsskapande.

Förstår ni vad jag menar?

Det handlar mycket om
hur man själv sitter och är.

Om man är jättestressad och sitter
så här... "Kan du ta mig dit, då?"

"Säg nåt vackert, för helvete."

"Jag har suttit i 14 veckor
med de här dokumenten."

Förstår ni? Det går inte.
Du måste själv skapa en...nyfikenhet.

Var närvarande. Du kan inte sitta
med dina papper. Du måste öppna upp.

Men man kanske har haft en jobbig dag
på dagis med barnen.

"Öppna upp för en annan människa?"

Men man kan nästan skådespela det.
Man kan försätta sig i en sorts...

Det finns dem som kan gå på krogen
och få med sig vem som helst hem.

De försätter sig i en situation-

-och får folk att berätta saker
och känna sig sedda.

Det handlar om att...
Jag låter som en försäljare.

Folk måste känna sig trygga,
sedda och bekräftade.

Och det ska vara roligt
att vara tillsammans med en också.

Om man ser plågad ut... Det är inte
roligt att prata med en sån människa.

Tänk att ni ska bejaka, bekräfta och
ge all uppmärksamhet till den andra.

Då händer nånting. Utstråla
att ni tycker att det är roligt.

Våga be folk att återberätta, och
våga vara närvarande när de gör det.

Var superlyhörda för när de vänder.

Du tror att det handlar om mobbning-

-men det kanske handlar om farmor
som gjorde nåt viktigt.

Du måste veta vad du letar efter,
men också vara lyhörd.

"Det var nåt i min barndom."

Du kan ana lite glitter, och så
finns det en hel glitterdörr bakom.

Du får inte låta det passera.
Du måste vara lyhörd.

Annars kan du missa den historia
som var den vackraste.

Man kan be folk:
"Berätta det sorgligaste."

Min pappas bror ringde mig och sa:
"Jag var ledsen hela min barndom."

Jag har aldrig pratat med honom
om det, men det finns hundra scener-

-som han kan berätta för mig,
om jag vågar fråga.

Ni som jobbar med tv har bilden,
men i radio behöver man substantiv.

Det är jätteviktigt med substantiv.

Jag gjorde reportage om ungdomar
som blir rånade, ungdomar som rånar-

-och om Kartellen.

En av medlemmarna berättade
att han knarkade på dyra saker.

Han sa det i förbigående.
Jag försökte nysta i varför.

Då berättade han om när han fick sin
första BMX-cykel. Det var som knark.

Jag bad honom att beskriva cykeln.
Det blev väldigt starkt.

Det var en BMX-cykel med gummifälgar.

Han tröstade sig med den.
Man letar efter substantiven.

Det blir väldigt tydligt i radio.

Skapa trygghet,
bekräfta dem som ni intervjuar-

-och var väldigt koncentrerade.

Var nyfiken på människor, annars
får ni aldrig de där historierna.

Det är viktigt.

En sak som jag är allergisk mot är
när folk pratar med oengagerad röst.

Vi är lite slappa ibland.

"Ja, det var jobbigt när de
hällde ut bensin på skolgården."

Det finns ingen...
Förstår ni? Det måste ju hända nåt.

Det måste vara...

Det är svårt att intervjua en som har
berättat sin historia många gånger.

De kan säga "Mamma slog mig",
men det finns ingen närvaro i rösten.

Försök få folk att ha en närvaro i
rösten. Då måste du vara närvarande.

Jag jobbar jättemycket med det.

Det här är egentligen en sex timmar
lång föreläsning som jag drar ihop.

Jag hade en kille som gjorde ett
seriöst reportage om ökenspridning.

Han hade intervjuat en expert
som hade en fruktansvärt tråkig röst.

Hur sorgligt och hemskt det än var
gick det knappt att lyssna på-

-för personen och reportern var
så nervösa, och allt var så plågsamt.

Under berättelsen om ökenspridningen
finns den här mannen-

-som har ägnat sitt liv åt det.

Han har en gång i tiden varit 14 år
och fascinerad av öknen.

"Det är jättestort,
nästan lite farligt och övermäktigt."

"Det är 'larger than life'."
Han har ägnat hela livet åt öknen-

-men ingenting av det
hörs i hans röst.

Och det finns inga bilder. "Den
strukturella ökenförändringen..."

Jag sa: "Gå tillbaka till experten."

Jag vill inte bara att "casen" ska
prata i bilder, utan även experterna.

Han fick en fantastisk intervju.

Han fick honom att berätta. "Det här
med öken är mäktigt och farligt."

"Människan är så liten i förhållande
till cancer, till hav, till öken."

Först återfick han en engagerad röst,
och sen började han prata i bilder.

Han började berätta.

Han berättade om en ökenstation.
De hade låst in sig i ett rum.

På nåt sätt kommer sanden rullande.

Han berättade:
"Först kom de rullande buskarna."

De hade låst in sig på en station.

"Sanden kommer aldrig att nå in."
Människan är större än naturen.

Människan kan kontrollera, tror vi.

På morgonen hade sanden farit förbi.

De tänkte: "Vi har klarat det."

På morgonen drog han med fingret
på alla instrument-

-och det var sand överallt.

Den hade tagit sig in,
fast det var hermetiskt tillslutet.

Han sa:
"Förstår du vilken kraft det har?"

"Dörrarna var stängda, ändå var det
sand överallt. Hur gick det till?"

Då blev man väldigt engagerad.
Det var rösten och bilderna.

Det tycker jag är jätteviktigt att ta
med sig även i expertintervjuer.

Att ta kommando kan ni redan.

Att reka på fältet är speciellt.
Att inte känna sig som en försäljare.

Att hoppa på folk,
och få dem att stanna.

Det kan ni, va? Ja, jag tror det.

Vi har ont om tid. Vi måste gå över
till hur man fördjupar reportage.

Vi går till sidan två.

Vi går från intervjuteknik
till dramaturgiska kurvor.

Hur kan man fördjupa sitt reportage?

Jag tänker så här att...
många intervjuer som vi gör...

Ni får inte höra de här exemplen.
De hör till den långa föreläsningen.

Jag tar ett annat exempel.
Mina reportage ska inte stå stilla.

På DI:s radiolinje gjorde jag
ett reportage om en hembygdsgård.

Det var underbart och underbart
och underbart, och sen var det slut.

Jag vill aldrig göra nåt sånt igen.

Inte heller: Det var eländigt
och eländigt, och sen var det slut.

Jag har blivit fixerad
vid utveckling i reportage.

Ett sätt att utveckla reportage på är
att börja på ett fenomen.

Ett reportage. Vi har researchat och
hittat att det finns jättefå brand...

...släckare ombord på stora ocean-
ångare. Vi har tio dokument på det.

En stor skandal. Vad händer om det
börjar brinna? Det är jättefarligt.

Jättemånga dokument
har vi på det här.

Vad är det som vi inte får missa?

Det är ju bra
om det inte stannar vid dokumenten.

Vad handlar det om i fördjupningen?

Det handlar om utflaggning av svenska
båtar. Man har inte samma kontroll.

Det är som att städerskan
inte längre tillhör Sveriges radio.

Ni förstår. Det liberala projektet.

Det är en berättelse om utflaggning.

Facket har inte längre kontroll
på hur brandsläckarna ser ut.

Börja med dokumenten om
att brandsläckarna inte finns.

Samhällsnivån handlar om nåt större.

Man har tappat greppet om säkerheten.

Men om man ska få till rysningen-

-berättar man
på en arketypisk nivå också.

Ofta när den kommer in
brukar producenterna säga:

"Det här var jättebra! Jag vet inte
varför, men det var bra."

Då har man ofta nuddat
det arketypiska.

Om du missar det, vad får du då?
Då får du fackkillen.

"Jag var med på flera båtar..."
Jag kan inte härma göteborgska.

"Det var la..." I varje fall...

"Vi åkte ut på havet. Det började
brinna, och det var jättejobbigt."

"Jaha..."
"Ja, man blir ju rädd."

"Jaha..." Och så kan det stanna där.

Men om du förnimmer glittret...

Det finns en hel jävla guldsal där
bakom. Hur ska du dyrka upp gubben?

"Du har varit med om nånting.
Vad var det som du var med om?"

"Kan du ta mig tillbaka
till branden?"

Det är inte lätt i början, men sen
kommer han i gång. "Det var läskigt."

Om du får honom
att gå in i ett berättar-mood-

-får du honom att berätta.
"Det är november. Himlen är svart."

"Du åker långt ut från land."

"Det är stjärnor
och enorma, svarta vågor."

"Det är 2 000 m ner.
Du är så liten på jorden."

"Du är helt utlämnad.
Det är läskigt att åka så långt ut."

"Det är så mörkt. Det är storm.
Då känner du lukten av brand."

"Du vet att ingen
kommer att kunna rädda dig. Ingen."

Då når du en arketypisk nivå-

-som da Gama och Columbus
hade förstått.

Du berör en sån här...ding!
De riktigt bra reportagen...

De kanske inte skulle förstå
det här med brandsprutan-

-men de skulle förstå rädslan
av att vara långt ut på havet-

-och att vara helt utlämnad.

Tänk så här:

"Finns det nåt här som människor för
3 000 år sen skulle kunna förstå?"

Du har en berättelse som berör nåt.

Min kollega Daniel Öhman
gjorde en grej om en dioxinskandal.

Det var om en äng.
Han bara: "Det var gift på en äng."

"Äng?!" Jag är lite nördig
på såna arketypiska berättelser.

En äng är en arketypisk sak.
Det finns i Bibeln.

Han lät ängen ta plats i berättelsen.

Därför blev det så berörande.

Han berättade om ängen med
blommorna.

Den väldigt oskuldsfulla ängen.
Det är därför den finns med i Bibeln.

Sen kommer ormen in i paradiset.
Då kommer dioxinet ut på ängen.

En hundvalp springer på ängen.

Då har du två oskuldsfulla symboler,
och sen kommer dioxinet.

Man behöver inte formulera det...
Det låter kanske konstigt.

Förstår ni vad jag menar?
Jag ser världen så.

Jag har läst mycket idéhistoria.

Det finns bara 50 såna berättelser
om att vara människa.

Åldrande, liten på jorden,
och så vidare.

Man kan utveckla sitt reportage
i tre nivåer.

Fenomennivå, samhällsnivå och
att ibland beröra en arketypisk bild.

Då går vi in på den tredje sidan, då.

Jag tänker på dramaturgiska kurvor.

Jag tycker att det är tråkigt med
enkla... Elände, elände, elände, ut.

Eller: Glad, glad, glad, ut.
Såna kurvor är jag allergisk mot.

Det finns en annan kurva som man ofta
har. Eller berättardramaturgisk form.

Konflikt - rak.
Den är mycket populär.

Den är så här: Stackars offret.

Stackars, stackars, stackars offret.

Sen kommer
det mycket onda kommunalrådet.

Sen kommer det stackars "caset",
och sen det onda kommunalrådet.

De ser alltid ut att vara tryckta
mot nån vägg med kommunalpärmar.

De får aldrig prata i bilder.

Det är inte riktigt verklighet.

Den sortens grävform känner jag
ett enormt behov av att bryta.

Jag ska spela upp ett exempel på det.

Hur kan man bryta
den här korsklippningen?

A, b, a, b, a, b, ut.

Antingen kan man bryta den
genom att fördjupa den-

-i fenomennivå,
samhällsnivå och arketypisk nivå.

Hänger ni med? Eller så kan man
bryta den vid 80 % in i berättandet.

Det jobbar jag mycket med.
Man börjar så här:

Stackars, stackars...
Vad ska vi ta för exempel?

Jag kan ta exempel från journalist-
kåren, men nån kanske sitter här.

Jag får ta nåt abstrakt.

Vad ska vi hitta på?
Jag måste hitta på nåt nu.

-Ta ett.
-Tycker du det?

Till exempel Janne Josefsson,
som jag tycker är otroligt duktig.

Han gjorde det där om Oskarshamn.

Om dem som blev ifråntagna sitt barn
då de var lätt utvecklingsstörda.

Oj, oj, oj så onda de var
i socialtjänsten.

Det var väldigt synd om dem
som blev av med sitt barn.

Min kusin jobbar där. Hon sa:
"Det var en komplicerad historia."

De hade svårt att ta hand om barnet,
men programmet var hårdklippt.

Jag tycker att man vid 80 %
kan bryta sin egen tes-

-och säga: "Det var inte enkelt. De
hade misskött barnet några gånger."

Det här har jag pratat
med flera grävjournalister om.

"Kan du inte våga visa
att det inte var helt enkelt"-

-"och att 'caset' hade problem?"

"Nej, då kan andra tycka
att jag inte hade nog på fötterna"-

-"för att driva tesen hela vägen."

Det blir prestige i det. Skit i det!

"Det är att ge upp."
Man ska driva in hela...

Jag tror att man förlorar
lyssnarnas förtroende på det.

Man kan unna sig... Inte i början,
för då blir det rörigt.

Man kan börja med det onda, goda,
onda, goda, men sen komplicera det-

-och sen gå tillbaka till...

Då blir det så här: a, b, a, b,
brott, och sen tillbaka igen.

Det här är inget märkvärdigt
reportage. Det gjordes 2008.

Det är ett exempel på
hur man kan våga komplicera.

Jag tycker att det är jätteviktigt
att vi gör det.

Anders Holmberg var vår programledare
på den tiden-

-och han säger att allt fler barn...
Det fria skolvalet hade just börjat.

Här är ett miljonprogram,
och här är ett radhusområde.

Många svenska städer
har haft en skola här-

-precis på miljonprogramsområdet.

När det fria skolvalet kom
startades det ofta en skola där.

Då åker villaområdet till den skolan,
och den här blir 100 % invandrartät.

Så ser det ut i Katrineholm,
Eskilstuna, Västerås. Överallt.

Det började 2008,
då jag gjorde reportaget.

Hon, "my hero",
som är min goda, "my soul mate"...

Jag skulle inte
ha gjort det så här i dag.

Hon är god,
och villaföräldrarna är lite onda.

De vill inte gå
i den invandrartäta skolan.

Det är lite otydligt på slutet,
men då vänder hon.

Hon gör ett annat val till sitt
andra barn. Det komplicerar lite.

Ska vi lyssna? Vad säger vi då?
Ett exempel på vändning vid 80 %.

"Att välja skola
har blivit populärt."

"Det har blivit aktuellt i Skogås."

"Skolledningen minskar valfriheten
för att förbättra integrationen."

Krocken är väl att...

Det flyttar hit människor från stan
som vill ha radhus.

De kanske ställer lite högre krav.

Folk har blivit mer medvetna om
att ställa krav.

De är angelägna om var barnen hamnar.

Föräldrar ställer större
och större krav.

"När det byggdes villor
i Skogås utkant"-

-"blev valet av skola viktigt",
säger Robban på Skogås torg.

När han själv gick i skolan här,
på 80-talet, fanns inga val.

Då fick höghusbarnen och villabarnen
gå i samma skola.

"De rikare områdena
har börjat välja bort Skogåsskolan"-

-berättar Robban.

Skogås är en delad förort. I mitten
finns höghus med villaområden runtom.

Skolvalen har skapat mängder
av konflikter.

Villaföräldrarna
väljer bort Skogåsskolan.

"De ser ner på oss", säger Sussi.

De tycker inte
att Skogås är fint nog.

De strider för en ny skola i Länna.

Det är världens soppa. De ser ner på
våra barn, fast de går i samma skola.

De föräldrarna pratar inte med mig
på föräldramötet.

Jag är ung i förhållande till dem,
och jag har en stil som inte de har.

Sussi är 31 år. En sliten skönhet
med ljusa lockar och hiphop-örhängen.

Hon är ensamstående med tre barn.

Flera släktingar
har haft missbruksproblem.

"Villaföräldrarna
väljer bort såna som mig", säger hon.

Vissa låter inte sina barn leka
med dem som bor på den västra sidan.

Det är fruktansvärt,
för det smittar av sig på våra barn.

Jag får lika mycket fördomar, jag.

Jag blir: "Det här är en bra sida."

Det är mångkulturellt.
Det är mångfald, och det är bra.

Men... Jag vet inte. Det är sorgligt.

Jag lämnar höghusen i Skogås centrum-

-för att ta mig
till villorna i Länna.

På andra sidan en skogsklädd backe
breder de nybyggda villorna ut sig.

På dagiset i Länna står mamma Li.

De tvångsplacerade våra barn
i Skogåsskolan-

-men då gjorde vi uppror,
så de var tvungna att avbryta det.

-Du protesterade.
-Ja, det kan man lugnt säga.

Hur protesterade du?

Vi mejlbombade
alla tänkbara politiker.

De tänkte gå bakom vår rygg.

Jag tror inte att tvångsplacering
hjälper integreringen.

Man blir bara förbannad-

-om man är den
som ska "offra" sina barn.

Jag ser inte riktigt att det...
Det är rätt tänkt, men det blir fel.

Vi vill gå i en skola nära oss.

Anneli som också var med
i protestgruppen säger-

-att om hennes barn
ska gå på Skogåsskolan-

-väljer hon en friskola i stället.

Det är en ny trend i Stockholm.
50 % av föräldrarna-

-sätter numera sina barn i skolor
som inte ligger närmast.

Det är inte aktuellt, för då
flyttar jag mina barn ur kommunen.

Jag tycker att Skogåsskolan inte
har möjlighet att ta emot små barn.

Många pratar om att det i Länna bor
många barn med svensk bakgrund-

-och att det vore bra om de barnen
gick i det invandrartäta Skogås.

När barnen
går sina första år i skolan-

-önskar jag absolut att den största
delen är svensktalande barn.

Jag vill att hon ska få en bra grund
under sina första skolår.

Är det integration man vill åt tror
jag inte att man ska börja med barn.

Man kan inte ta förstörbara barn-

-som bara blir slussade hit och dit.
Det tror inte jag är bra.

Men nu har politikerna just bestämt-

-att utvecklingen där man väljer bort
varandra måste brytas.

Lösningen är att slå ihop skolorna.

Villabarn och höghusbarn
ska börja gå ihop-

-hur mycket protester det än blir.

Kicki Holmgren-Larsson
är biträdande rektor-

-och Anders Petersson är rektor.

Politikerna
som har tagit det här beslutet-

-lyfter även fram
integrationsmöjligheten.

Det är en ekonomisk fråga,
men även en integrationsfråga-

-att barnen börjar
i samma verksamhet.

I Sjötorpsskolan börjar alla barn.

I fyran eller femman flyttar barnen
till Skogåsskolan eller Vretskolan.

Många föräldrar i Länna säger:

"Vi vill inte till Skogåsskolan
och knappt till Sjötorpsskolan."

Hur tänker du när du hör såna röster?

Man ska inte sticka under stol med
att Skogåsskolan har dåligt rykte.

Det har varit jättestökigt här,
om vi tittar femton år tillbaka.

Det är många föräldrar som har barn
nu, som har gått här själva.

De kommer ihåg hur man kastade stolar
från tredje våningen.

Men skolan i dag
är inte samma skola som då.

Det är en liten, lugn, trevlig skola.

Ungarna trivs. Personalen trivs.
Jag trivs.

Det är en lugn, trevlig skola.
Vi har goda resultat.

Vi brottas med att tvätta bort
det gamla, dåliga ryktet.

Tillbaka till höghusen och torget
igen. Sussi står kvar och röker.

"Jag älskar Skogås och människorna
som bor här i betongen", säger hon.

Men plötsligt säger hon: "För ett år
sen valde jag bort Skogåsskolan."

"Va?" säger jag. "Du fördömde ju
dem i Länna som gjorde så."

Jag satte min dotter
i Trångsundsskolan.

Jag måste tänka på mina barn. I min
dotters klass var det två svenskar.

Jag är för mångkultur,
men min dotter ska inte bryta.

Jag vill inte att hon,
när hon ska söka arbete-

-blir stämplad som gettotjej.
Det blir ingen bra framtid.

Mitt ansvar är
att ge henne en bra start.

Jag fick ingen bra start,
så jag måste ge henne det.

Hur många med svensk bakgrund
fanns kvar?

Då var det en eller två.
Jag kommer inte ihåg.

Jag blir fruktansvärt egoistisk,
för jag tänker på mina egna barn.

Jag kan inte tänka på stackars Olga-

-vars föräldrar inte ser bristerna
för att de inte kan språket.

Jag tänker på mina barn. Jag kan inte
rädda hela Sverige, även om jag vill.

Katarina Gunnarsson, "Studio Ett".

Märkte ni att hon vände?

Jag skulle aldrig ha sagt så där
i dag. "Sliten skönhet."

Jag växte själv upp där,
så jag tycker att jag får säga så-

-men det kanske inte är helt snyggt.
Jag vänder, och det komplicerar det.

I början
hade det rört till dramaturgin.

Hon är orolig för segregationen-

-och villamammorna är inte det
på det sättet-

-men sen är hon också komplex. Man
kan göra så även som grävjournalist.

Man kan driva sin tes, men ändå ta
med de komplicerande berättelserna.

Man förlorar nog inte på det.

Jag tror att man vinner i berättande.

Det finns många andra saker också.
Jag försöker korta ner föreläsningen.

Jag jobbar mycket med sociala frågor-

-och folk har berättat i förtroende
att de har varit utsatta för incest.

Det finns strategier för hur man
får folk att inte dra sig ur.

Om man gör en intervju
och inte skapar trygghet efteråt-

-lämnar man personen
som har berättat nåt väldigt starkt.

Man ber folk: "Ta mig tillbaka dit"-

-"med alla dina bilder
och substantiv."

Det är nästan terapeutiskt.
Det hemskaste man kan göra då...

Ni vet, om man har berättat allt
för en kompis, och så: "Mm."

"Tack. Det var jättebra. Tack."
Då bli jag olycklig.

"Fattade hon vad jag sa?"
Då kan folk snurra upp sig och säga:

"Jag vill inte vara med i intervjun."
Ni vet hur jobbigt det är.

Det kan handla om att man själv
inte har varit tillräckligt...

Hur hjälper man en person
som man har fått att öppna sig?

De har gått ner,
och jag måste hjälpa dem upp.

Det handlar om trygghetsskapande.
Man är ärlig-

-de får godkänna, man har kontakt,
man säger att de hjälper samhället.

Man pysslar med människor
så att de känner sig trygga.

Till slut lämnar de en. Förstår ni?

Annars kan de känna sig lämnade,
och då kan de hoppa av.

Är det nåt av det som jag har
berättat som ni har nån fråga på?

Känns det här viktigt
även för grävjournalister? - Ja?

Ulrika Fjällborg heter jag,
och jag är frilansjournalist.

Om det är så att de hoppar av
låter du dem alltid hoppa av då?

-Ja, det gör jag nog.
-Hur långt försöker du övertyga dem?

Jag försöker nog övertyga dem.

Det handlar mycket om
hur man själv har...

Det handlar om
att gå ner i en stark berättelse-

-och hur du själv sen puffar
och duttar-

-så att personen känner sig trygg och
vet att den har gjort nåt viktigt.

"När du har berättat om det här som
du var med om har du gjort nåt bra."

Det är faktiskt det som funkar bäst.

När folk hoppar av handlar det ofta
om att man själv har varit slarvig.

Ja, så det finns... - Vad tänkte du?

Hur mycket bekräftar du?

Du nämnde att bara säga "tack".

Delar du nåt personligt själv för att
de ska känna sig mindre utlämnade?

-Efter intervjun eller under?
-Både och.

Man lever sig in.
Man får vara närvarande.

Jag pratade med min kollega på tåget.

Nån skulle provintervjua henne,
och han såg så himla lidande ut.

Att se jättelidande ut
är inte heller bra.

Det handlar väldigt mycket
om spegling, att få folk att prata.

Det får inte vara överdrivet.
Man ska nog glömma bort sig själv.

Om du tänker "Tänk om hon tycker
att jag ser otrevlig ut"-

-då tappar du det. Du ska inte
ligga i dig, utan i deras ansikte.

Fattar ni vad jag menar? Om du tänker
på din nästa fråga förlorar du allt.

Hederligt och trevligt.

Men sätt också ramar
så att folk vet vad du vill åt.

Faktafrågor,
men han ska också berätta en scen.

Där gör man nästan ett kontrakt. Då
skapar du en trygghet i situationen.

Förstår du? Det är också hur du
sitter. Det finns en massa såna knep.

Trygghetsskapande.

Du säger: "Jag ska både ställa frågor
till dig som fackordförande"-

-"men också som en rädd sjöman
som nästan höll på att dö."

"Vi ska prata både scen och fakta.
Är du med på det?"

Så tänker jag. - Vad tänkte du?

Ursäkta mig, jag blev så engagerad.

Finns det risk att man dödar
nåt av spänningen inför intervjun-

-om man berättar för mycket?

Ja, man får inte prata bort
för mycket.

Ramen kan man säga,
för många vet inte vad vi vill åt.

Vi vill ju ofta åt både fakta
och scenerna och bilderna.

Det kan man säga. Är det trögpratat
kan man ställa dem inför ett dilemma.

Kan du ge exempel på när du
lyckades få fram den där tryggheten?

Nåt oväntat, som du blev överraskad
av själv att du levererade.

Det vet jag inte.

Nej, men det...
Nu kommer jag inte ihåg nåt. Förlåt.

-Just så där kanske man ska vara.
-Det...

Man känner det. När får man det?

Ofta kan man få det... Alla ni i det
här rummet vet ju när det händer.

Det är när rösten förändras.
Det blir närvaro. Det blir bilder.

Personen tappar sin nervösa röst.
Du går in i ett flow.

Du närmar dig nåt arketypiskt.
Det glittrar till.

De känner det, och ni känner det.

Om man anstränger sig kan man få det.
Man ger sig ibland för lätt.

Är det nåt annat? - Ja?

Ja.

Ja...

När man har fått in en intervjuperson
i berättandet-

-och de känner trygghet, är det svårt
att ställa kritiska frågor då-

-när man har bejakat deras sida?

Ofta, om man håller det rakt
och inte för smörigt-

-utan... Jag tror inte att jag...

Jag kanske ser lite bekymrad ut. Om
man är ärlig kan man ställa ganska...

"Men varför fortsatte du
att dricka, då?"

Det finns många socialreportage
som är för jolmiga.

"Näe..." Förstår du? Man blir galen.

"Hade du inte ett eget ansvar?"

"Du gick ju en kurs för att sluta
dricka. Kunde du inte ha gjort det?"

Jag tror att man kan göra det.

Man behöver inte...hela tiden...
Man kan varva.

Bara man är ärlig. Jag tror
att folk känner av ärlighet. - Ja?

Hur får man makthavare
att ta ner garden?

Nu kom jag på nåt som jag är ganska
nöjd med. På tal om friskolor...

Jag fick prata med Roberta Alenius.
Hon som jobbar med Reinfeldt nu.

Jag frågade henne: "Har du
nån bild av när det vände för dig?"

Hon berättade en fantastisk historia.

Vad var frågan, förresten?

Hon började berätta för mig om sin
skola. Hon började prata i bilder.

Hon bodde i Hökarängen.
"Krökarängen" när jag växte upp.

Hennes mamma cyklade med henne,
och hon var så fattig.

Mamman kämpade för henne,
men allt var ett helvete i skolan.

Alla mobbade henne.

De slog henne. Hon har fortfarande
ett ärr. Hon har ett ärr i pannan.

En tjej från Muf kom till skolan
och sa: "Alla ni har en möjlighet."

"Ni kan börja
i friskolan Franska skolan."

Det var den enda friskolan
som fanns då. Och Roberta: "Åh, Muf!"

Hon kände: "Bort från mamma,
cykeln och slaget i huvudet."

Hon berättade om Muf-kvinnan som sa:
"Du har en värdighet."

Och så gick hon med i Muf.
Hon släppte loss. Det var underbart.

Det hände också
med Mona Sahlins pressis.

Han började också berätta. "Jag minns
när jag bestämde mig för att..."

Hela släkten höll på med traktorer.
Det var misär, och ingen pratade.

Alla körde grävskopor och var tysta.
Han var gay och satt där.

Första gången
han kom till biblioteket sa en tant:

"Det här är en bok."

Han började gråta
över att han fick...

Han berättade om sin klassresa.

När de börjar prata i bilder...
Nu har jag gått över tiden. Förlåt!

Stort tack, Katarina!

Textning: Maria Åhman
www.btistudios.com