Varför känns det
som om vi går i cirklar?

Lär vi oss aldrig nåt av historien?

Vi ska se på Sveriges förflutna för
att fatta det vi inte begriper idag.

Programmen leds
av nio olika svenskar-

-som utifrån sina perspektiv gräver
sig djupt ner i vårt historiska arv.

Här är en topp fem-lista på störiga
saker folk säger om landsbygden:

"Här är folk mindre smarta.
Här är människor fördomsfulla."

"Alla har foppatofflor.
Här finns det ingen kultur."

"Här har det inte bidragits med
mycket till Sverige genom historien."

Jag heter Sara Parkman. Jag är
folkmusiker från Västernorrland.

Längs E4:n möts jag av
nedsläckta orter och kalhyggen.

Det tycks inte finnas mycket kvar-

-och det är platser
som sällan uppvaktas av politiker.

Men borde inte folk
få känna till de platser-

-som spelade en avgörande roll
i svensk historia för 100 år sen?

1917 var ett riktigt skitår
i Sverige.

Världskrig pågick, Sverige var ingen
demokrati och det var nödår.

Basvaror som socker, kaffe, bröd
och mjölk ransonerades.

1917 blev året
som skakade om nationen i grunden.

Frågan är om vi nånsin
varit så nära en revolution.

Allt ställdes på sin spets när
kvinnor inte hade mat att ge barnen.

Kvinnorna blandade ut mjölet
med ärtmjöl och bark.

Det var en situation
av hunger och hungersnöd.

Kvinnorna kunde inte föda
sina familjer. Det var drivkraften.

-Hur länge har vi haft allmänna val?
-Vet inte.

-Nej...
-Allmänna val.

-Säg, du.
-Nej.

-Sen 1921.
-Nej, du ljuger.

Vet du vad som föranledde
den allmänna rösträtten?

-Känner ni till hungerkravallerna?
-Ja.

Vad säger du om det?

Ja...

Har ni
hört talas om hungerkravallerna?

Kvinnorna kämpade. Min mormors mor
kämpade fast hon hade nio barn.

Gå hem och googla. Det var
startskottet för allmän rösträtt.

-Vi borde lära oss det.
-Vad gör vi i skolan?

Ni ska få veta mer om kvinnorna
som skapade panik hos makten-

-men först ska vi backa bandet till
de platser som få bryr sig om i dag-

-men som har gjort Sverige till vad
det är och som vi tjänade pengar på.

Vi ska till bruksorterna
och 1500-talets Sverige.

Vår historia börjar runt 1530,
när Gustav Vasa startade gruvor-

-som bröt järn, koppar och silver.

Det växte fram industrier
i Bergslagen och norra Sverige.

Vi gjorde grymma affärer utomlands
med våra tillgångar.

Vi exporterade,
och cashen rullade in.

Bruksorterna har haft stor betydelse
för svensk ekonomi.

Järnet hade länge en central roll.

Ramona Ivener undervisar i ekonomisk
historia vid Karlstad universitet.

Malm och järn är starka exportvaror-

-och har fortfarande
en utpräglad roll.

Vi var världsledande, och hade
järnmalm av yppersta kvalitet.

Vi framställde det inte bara,
utan det var bra järn.

Marie Steinerud är
etnolog och kulturhistoriker.

Hon kan mycket
om brukspatroner.

Vi hade
järnmalm, skog och vattenkraft.

Vi hade malm, och naturtillgångar
som vattenkraft och skog.

Det byggde upp bruken.

Två tredjedelar av
världens järnexport kom från Sverige.

Två tredjedelar
av världens järnexport!

Järnet var lika viktigt då
som olja är nu. Det gick bra för oss.

Men de som slet mest var arbetarna,
som gjorde det hårda jobbet.

De jobbade tolvtimmarspass sex dagar
i veckan - kvinnor, män och barn.

Kvinnans roll var även i hemmet.
Hon förväntades ta hand om hushållet.

Den dubbla arbetsbördan
dras vi fortfarande med.

Det var ett hårt arbete och långa
dagar, och de tjänade väldigt lite.

Men en person blev rik,
och det var brukspatronen.

Han blev allt rikare.

Det var en patriarkal struktur.

Brukspatronen hade oinskränkt makt.

Han bestämde över bruksmagasinet.

Bruksmagasinet skulle förse
de anställda med förnödenheter.

Brukspatronen tjänade pengar
på exporten, på låga löner-

-och han ägde affären där arbetarna
köpte sin mat. Han tjänade på allt.

Det var svårt
att klara sig på den lön man fick-

-och därför handlade man på kredit.

Man stod i ständig skuld, vilket
gjorde att man inte kunde flytta.

Så knöt brukspatronen folk till sig.

Men trots det byggde förhållandet på
ömsesidig lojalitet.

Arbetarna var beroende av bruket-

-men brukspatronen var lika
beroende av arbetarnas kunskaper.

Anställningen innebar därför
eftertraktade förmåner.

Det fanns skolor.
De hade sjuk- och pensionskassa.

Fri sjukvård var inte ovanligt.

Det krävdes, för skicklig arbetskraft
var svår att få tag på.

Man jobbade kvar i generationer.

Trots ett ojämlikt förhållande
levde man i ett slags symbios.

Det var dåligt,
men inte helt för jävligt.

Hur kommer hungerdemonstrationerna
in i bilden?

Jo, på 1800-talet
växte pappers- och träindustrin fram.

En industri där folk inte
behövde utbildning för att jobba.

Längs kusten, utanför Söderhamn,
under träindustrins blomstringstid...

Elisabeth Breig Åsberg
är engagerad i Söderhamns historia.

Bara på en mils sträcka
fanns det elva sågverk.

Runt 1850
blev trä vår främsta exportvara.

Men på sågverken var arbetarnas
villkor sämre än på järnbruken.

Träarbetarna tog upp kampen för fler
rättigheter och bättre arbetsvillkor.

De arbetsförhållanden som fanns-

-i de norrländska kustsamhällena
där träbruken fanns, var hårda.

Folk hade väldigt lite att förlora.

Det var där fackföreningsrörelsen
först fick fäste.

Den dubbla lojaliteten
fanns inte inom trävaruindustrin.

Träarbetarna var så utsatta
att fackföreningar fick fäste.

De manliga arbetarna
började organisera sig.

Kvinnornas kopplingar till
fackföreningsrörelsen är spännande.

Kvinnorna var uteslutna
från arbetarrörelserna.

De skapade egna fackförbund för att
ta till vara kvinnornas intressen.

Det var ingen arbetarrörelse,
utan en manlig arbetarrörelse-

-som historieböckerna beskriver det.

På några hundra år blev Sverige rikt.
Rikedomarna fördelades orättvist.

Toppskiktet ägde allt,
andra hade väldigt lite.

När folk blir frustrerade,
och klyftorna blir för stora-

-kommer folk att göra uppror.

Vad gör då kvinnorna?
Jo... Nu är det 1900-tal.

Kvinnorna jobbar dubbelt
för att hålla barnen mätta och rena.

Dessutom blir det missväxt
och ett världskrig startar.

Kött exporteras och mat ransoneras -
inte limpor, utan gryn.

Sen blev det så illa
att även grynen ransonerades.

Ett världskrig startades, och det
påverkade Sveriges befolkning rejält.

Under kriget stoppades
importen av mat nästan helt-

-och dessutom
drabbades landet av missväxt.

Sverige började få slut på mat.
Nu är vi vid våren 1917.

Man fick stå i kö
för livsmedelskorten.

Det var kort på bröd, mjöl och gryn.
Kort på kaffe.

Ransonerna blev mindre
och folk fick svårt att klara sig.

Bristen på mat påminde ständigt
om kriget ute i världen.

Ett svältande Sverige
med långa potatisköer.

Industriarbetare gör räder
hos bönder i jakt på potatis.

Här står man och stampar och fryser
för några ynka potatisar.

Det uppstod en stor livsmedelsbrist.

Kjell Östberg är
professor i samtidshistoria.

Det hade att göra med
att vi hade en tyskvänlig regering.

När tyskarna började förlora kriget-

-ville inte England och Frankrike
hjälpa Sverige med livsmedelskrisen.

Det var knapert med mat.
Det fanns inget bröd.

Det fanns inget i butikerna.
Det var stopp vad gällde import.

Inga handelsfartyg kom fram,
och förråden sinade.

Kvinnorna fick baka sitt bröd-

-av mjöl som sopades upp från golvet.

De blandade ut mjölet
med ärtmjöl och bark-

-för att ha nåt att äta.

Många familjer var desperata,
och kunde inte få hjälp nånstans.

Samtidigt kom det fram
att det fanns mat i landet.

Det inhemska köttet exporterades
till Tyskland. Det gav större vinst.

Maten såldes utomlands,
eller på svarta börsen.

Då förvandlades folkets frustration
till ilska.

Folket svalt. Ju längre ner på den
sociala stegen, desto värre var det.

Kvinnorna upplever det värst, för de
skulle föda sina hungriga familjer.

Den 11 april 1917 samlas kvinnor
i Söderhamn för att protestera.

Det blir de kraftigaste
demonstrationer Sverige har haft.

Fyra kvinnor som bor här,
i samhällena längs kusten...

Det var sågverk efter sågverk.

Där bor fyra kvinnor,
som bestämde att de fått nog.

Här träffas man.
200 kvinnor utgick härifrån.

De tågar in till Söderhamn. Och...

Här ansluter, till den här
hungermarschen, kvinnor efter vägen.

När man kommer fram till Söderhamn
är de ett ansenligt antal.

De uppvaktar chefen för brödbyrån
och lägger fram sitt ärende.

Hungern drev kvinnorna från Söderhamn
att ge sig in till stan.

Sen kom Halmstad och Västervik.

Kvinnorna var arbeterskor,
hemmafruar och mödrar-

-som inte var organiserade
i politiska organisationer.

De hade inget tryck på sig att vara
disciplinerade, som andra grupper.

Så de blev mer våldsamma.

Myndigheterna hade två sätt
att möta protesterna.

Man skickade ut polis och militär-

-för att hindra
att de skulle sprida sig-

-och hindra männen från att delta.

Det andra sättet var
att möta protesterna-

-och integrera dem
i parlamentariska former.

Ilskan fortsatte gro.

På flera orter protesterade kvinnorna
mot bristen på mat och inflytande.

Demonstrationerna spred sig. Männen
anslöt sig till kvinnornas marsch.

Den 21 april demonstrerade
30 000 personer i olika städer.

Folk hade det svårast bland
träbruken. Där var man först ut.

Man hade det otryggt och fattigt,
och inget att förlora.

Det var inte så konstigt.

Man kunde lätt bytas ut
eftersom folk saknade utbildning.

Inom tio dagar var en kvarts miljon-

-inbegripna i
hungerdemonstrationer och protester.

Det var en period av tilltagande oro.
Det som hände några månader tidigare-

-var den ryska revolutionen,
och det skapade politisk spänning.

Den 21 april nådde vågen Stockholm.

Planen framför riksdagshuset
fylldes av demonstranter.

Tidningen Socialdemokratens reporter
beskrev scenen i sina memoarer.

Jag stod bredvid Per Albin.
Riksdagshusets port öppnades.

Ut kom polismästare Tamm.
Han var blek och nervös.

Tamm höjde sin högra hand för att ge
signal till polisförstärkningen.

Om de hade gått till angrepp
hade resultatet blivit ohyggligt.

Då såg jag en kraftigare näve
pressa polismästarens arm nedåt.

Det var poliskommissarie Kempe,
känd för sitt lugn.

Han drog in sin överordnade genom
porten. Ingen märkte intermezzot.

Per Albin fortsatte tala, okunnig om
vad som hänt bakom hans rygg.

I många länder är det kvinnorna
som startar protesterna.

Den ryska revolutionen
startades av kvinnodemonstrationer.

Revolutionen låg och pyrde
under ytan.

Förtroendet för etablissemanget var
lågt. Man fruktade att militären-

-skulle gå över till folkets sida.
Makthavarna var livrädda.

De riskerade att förlora allt.
Nu måste de agera.

Men hur stora eftergifter krävdes
för att lugna folket?

Räckte det med mat,
eller ville de ha politisk makt?

Besluten om att genomföra
allmän rösträtt fattades hösten 1918.

Det var rädslan för
nya hungerkravaller-

-tillsammans med revolutionära
resningar i andra länder-

-som fick motståndarna till demokrati
att falla till föga.

Varje utvidgning av
de demokratiska rättigheterna-

-är en följd av den sociala kampen.

Storföretagarna tvingade
de konservativa makthavarna-

-att kompromissa. Det blev
en vändpunkt för svensk politik.

Den manliga arbetarrörelsen
släpptes in i maktens korridorer.

Fattiga och kvinnor fick rösträtt.
Så lugnade man situationen-

-och stoppade
kraven på ekonomisk rättvisa.

Det intressanta är att det
är kvinnorna som tar initiativet.

Sen följer männen efter.

Sen tar männen successivt över
demonstrationerna.

Man vill flytta dem från gatorna
till männens organisationer.

Efter 1917,
när den allmänna rösträtten införs-

-finns det manliga strategier
för att hålla kvinnorna utanför.

Man kallar kvinnorna
ointresserade och okunniga.

Man säger att de måste mogna.

I själva verket är det strategier
för att få behålla makten.

Den känsla av ansvar
för det allmännas väl-

-som kännetecknar Sveriges riksdag...

Kvinnorna startade kampen
på grund av hunger och orättvisor.

De socialdemokratiska, manliga
politikerna, tog deras frågor-

-och vann genom det folkets röst.

Kvinnorna drev på demokratiprocessen
genom att organisera sig.

Men fick kvinnorna
komma in i maktens korridorer?

Det är beklämmande att se-

-att erfarenheterna kvinnorna
hade skaffat sig inte togs till vara.

I den första riksdagen
var 99 procent män.

Att man förskingrade erfarenheterna
var en tragedi för demokratin.

Kvinnorna fick sen
vara med på ett hörn.

Den roll arbetarkvinnorna
spelade våren 1917-

-för att driva på demokratin,
har saknats i historiebeskrivningen.

Demokratins genombrott kom tack vare
den kvinnliga rösträttsrörelsen-

-och arbetarkvinnornas kamp 1917.
Det gav reformer.

Sexton...

Här är det!

"Skärgårdens kvinnor
uppvaktar brödbyrån."

"Vid tio samlades vid Långrör
ett stort antal kvinnor."

I lokaltidningens arkiv
hittar Elisabeth en artikel-

-som bekräftar kvinnornas betydelse
för hungerdemonstrationerna.

Elisabeth ordnar möten
på sitt museum.

Hon upptäckte att här fanns det
ett barnbarn till en av kvinnorna.

Är det nån som kände min farmor?
Anna Jonsson från Långrör.

Hon kallades tant Jonsson.

Det här är min farmor.
Anna Karolina Jonsson.

Den 11 april 1917
startade hon hungerdemonstrationerna.

Jag växte upp med farmor från att jag
var två till jag blev sjutton.

På den tiden skrev man aldrig
kvinnonamn i tidningarna.

Det kvinnorna gjorde kunde omnämnas-

-som ett hysteriskt upptåg.
Så var det bara.

Därför är det sensationellt
att deras namn kom ut i pressen.

Det kunde stå makens namn och sen
"H.H.", som stod för "hans hustru".

Det stod aldrig kvinnans namn.

Det föder starka kvinnokrafter-

-om man ser att ingen gör nåt
om vi inte gör det själva.

-De gjorde det.
-Ja.

Det finns en mängd historiska skatter
att upptäcka.

Det kanske inte är inte guld
och juveler, utan arkiv.

De blir fönster till vårt förflutna.

Vi får kika in där
tack vare alla de eldsjälar-

-som har samlat in, arkiverat,
bevarat och berättat.

Det är en förutsättning för
att vi ska känna till vår historia.

Genom att känna till historien
kan vi undvika att upprepa misstag.

Genom att se
vad de före oss har kämpat för-

-kan vi uppskatta
det vi idag tar för givet.

Kom ihåg min farmor
och de demonstrerande kvinnorna-

-för deras mod att kämpa
mot hunger och för jämlikhet.

Samhället behöver det modet idag.

Anna Jonsson, Karin Östlund,
Anna Sjögren och Hilma Pettersson-

-startade hungerkravallerna och
bidrog till demokratins genombrott.

Dem får vi aldrig glömma,
för de kämpade för bröd och för fred.

Revolutioner startas sällan uppifrån.

De växer ofta fram som ett resultat
av konkreta missnöjen.

Många gånger är det kvinnor som går
i spetsen för de lokala upproren-

-som sprider sig till revolutioner.
Så var det 1917.

Det sägs ofta att Sveriges
inblandning i slavhandeln var liten.

Det som inte nämns är att Sverige
gärna ville tjäna pengar på det-

-men inte fick vara med. Det har
betydelse för vårt historiska arv.

Mer om det i nästa avsnitt.

Textning: Helena Lagerholm
www.btistudios.com