Trovärdigheten
är bredare än så dessutom.

Det är säkert många av er som
har läst medialt om ensamkommande.

Det brukar kunna handla
en del om åldersbedömningar.

Jag ska prata om uppehållstillstånd.

Det är något som lever aktivt
i vår samhällsdebatt i dag.

Det gjorde jag i min avhandling,
som hade en engelsk titel:

"Drawing the limits:"-

-"Unaccompanied minors in Swedish
asylum policy and procedure".

Den blev klar i april,
granskad och så.

Det är en sammanläggningsavhandling.

Det innebär
att det inte är en sammanhållen bok-

-utan jag producerade
utifrån det material jag hade-

-tre vetenskapliga artiklar.

Som man i akademiska böcker
brukar kalla för analytiska kapitel.

När de var klara,
skrev jag ett introduktionskapitel-

-som band ihop dem
till nån sorts helhet.

Jag har en bakgrund som jurist.

Jag stötte på frågan om ensamkommande
barn i min professionella verksamhet.

Man ska väl säga
"ensamkommande barn och unga".

De flesta uppger
att de är kring 16-17 år.

Det är nuförtiden en ganska etablerad
statistisk kategori-

-hos Migrationsverket till exempel,
som har använts sedan 1996.

Men det är ett fenomen att barn-

-om vi använder "barn"
om alla som är under 18 år-

-vilket är
ganska vedertaget numera...

...så har yngre personer
migrerat över gränser väldigt länge.

Det finns flera exempel i närtid.

Balkankriget vid 90-talets inledning,
till exempel.

Men även militärkupper i Latinamerika
och...

...Pragvåren,
alltså Sovjetunionens intåg-

-i dåvarande Tjeckoslovakien-

-gjorde att väldigt många yngre
rörde på sig.

Den här gränsen att vara 18 år-

-för att räknas
som fullt vuxen och myndig-

-har också rört på sig
genom historien.

Det är de senaste 40 åren som 18 år
har varit myndighetsgräns i Sverige.

Den har varit högre,
och legat på 21 år.

Omvänt så anses man än i dag
i många delar av världen fullt vuxen-

-kanske redan vid 14 eller 15 år.

Så var det även här en gång i tiden.
Efter till exempel konfirmationen-

-ansågs man vara ganska vuxen,
och kunde gifta sig och skaffa barn.

Poängen med att säga det, är att
det har flyttat på sig upp och ner-

-men nu finns en tendens
att fastlåsa det vid-

-att just den kronologiska siffran 18
blir väldigt viktig.

Just för att rättssystemet
ska kunna hantera en person.

Det finns speciallagstiftning,
som har utvecklats-

-och som har accelererat
sedan barnkonventionen kom till.

Det finns ofta skyddslagstiftning
för personer som är just under 18 år.

Då blir det viktigt att fastslå det-

-speciellt
ur det juridiska perspektivet.

Samtidigt är det så
i många länder i världen-

-att på grund av
till exempel dålig infrastruktur-

-i bemärkelsen att många länder är
fattiga och har prioriterat annat...

Det finns inte sån fin folkbokföring
som i Sverige-

-där alla som föds registreras.

Det kan vara
som i en del latinamerikanska länder-

-att när barnet är tre,
så åker man in till stan-

-och registrerar att man
har fått ett barn ett visst datum.

I andra länder är det ogörligt,
på grund av till exempel krig-

-eller att man helt enkelt inte har
resurser för en byråkratisk apparat.

Ganska många människor
går helt enkelt runt-

-utan att vara registrerade
som att de finns.

Det kan göra det svårt
om man till exempel vill ha ett pass.

Det är en möjlighet som inte
står jättemånga i världen till buds.

Det är lite av en lyxvara,
men nåt som man i Sverige-

-och i många andra rikare länder
tar för givet.

Att det ska vara enkelt att fixa.
Det kan också i de länder-

-i syd eller tredje världen,
eller hur man vill benämna det-

-vara svårt att skaffa pass av andra
orsaker, som etnisk diskriminering-

-som gör det svårt
att komma i kontakt med myndigheter.

Plus att Sverige inte erkänner
vissa länders handlingar-

-till exempel från Somalia...

...där statsmakten
inte har fungerat sedan 1991.

Om nån visar ett somaliskt pass anses
det vara av för enkel beskaffenhet.

Det har inte granskats på ett sätt
som vi godkänner, och är ogiltigt.

Det visar att det blir väldigt svårt
om man kommer från vissa länder-

-att bevisa,
dels vilken ålder man har-

-men också vem man är
över huvud taget.

Vi har en utlänningslag i kraft-

-som kom till 2005.

Mitt intresse i den här avhandlingen
var att förstå-

-utvecklingen av svensk asylpolitik,
sedan den förhandlades fram.

Särskilt, jag har även kollat
på den historiska axeln...

Men 2005 är det jag utgår ifrån,
eftersom den fortfarande gäller.

Då kan man närma sig det här
på lite olika sätt.

Som jurist vet jag
att den så kallade lagstiftarviljan-

-är väldigt viktig när jurister
och domstolar försöker uttolka-

-hur man ska förstå lagtext.
Man kan närma sig det på olika sätt.

Det vanliga juridiska sättet
är att närma sig det via förarbetena.

Till exempel utredningar
som har föregått en reform-

-och hur olika ministrar och
andra instanser har uttalat sig om-

-att till exempel ett visst begrepp
ska förstås.

Det finns andra möjligheter.
Den som jag tog-

-var att gå till "the horse's mouth",
till källan.

Det innebar att jag tog kontakt
med de lagstiftare-

-alltså riksdagsledamöter,
som hade varit med och...

...förhandlat fram
den nuvarande utlänningslagen.

Det fungerar så att förslag på en lag
passerar ett utskott-

-här socialförsäkringsutskottet.

Där tar de olika partierna, som
är fördelade efter valresultatet...

Deras ledamöter behandlar det här.
De diskuterar.

Det kan uppstå konflikt
kring olika begrepp till exempel.

Det dokumenteras mer eller mindre,
men skriftlig form-

-är något annat
än det mer personliga.

Mitt intresse var hur
de här politikerna hade resonerat-

-kring den nya utlänningslagen-

-och också hur man förstod
det här fenomenet med ensamkommande.

Det är ett rätt nytt begrepp. Kollar
man i mediadatabaser från 90-talet-

-nämns ordet ensamkommande-

-som brukar förknippas med en ganska
tydlig grupp i en politisk debatt-

-bara några enstaka gånger varje år
fram till ungefär år 2000-

-då det började accelerera till några
hundra per år. Nu är det flera tusen.

Samtidigt har det varit ett fenomen
som har funnits ganska länge.

Att barn och unga migrerar.
Det är först nu som själva...

...intresset för det har exploderat.

I avhandlingen
intresserade jag mig också för-

-hur Migrationsverkets handläggare
hanterar den här lagstiftningen-

-när de
ska avgöra uppehållstillstånd-

-särskilt för ensamkommande barn.

Det finns en annan aspekt av det här,
det kallas för bevisbörda.

Det innebär
att den som vill ha något...

Det är en
allmän förvaltningsrättslig princip.

Den som önskar nåt av det allmänna...
Om jag ansöker en ersättning-

-från Försäkringskassan...

...så har jag bevisbördan för att
ha rätt till den här ersättningen.

Det är likadant i asylärenden. Den
sökande ska visa att den har rätt-

-till att beviljas
uppehållstillstånd, alltså asyl.

Och när det inte finns
nån skriftlig bevisning...

Ofta kan man som jag nämnde inte visa
en tydlig dokumentationskedja.

Då är det den narrativa berättelsen
som får stå i centrum.

Då har jag kollat hur handläggarna-

-bedömer trovärdighetsinnehållet
i det här.

Trovärdigheten
är bredare än så dessutom.

Många av er har säkert läst medialt
om ensamkommande.

Det brukar handla en del
om åldersbedömningar-

-som kan gå till på olika sätt.
Antingen handläggare-

-eller med hjälp av Socialtjänsten...
Att man "erbjuder"-

-som man säger,
en medicinsk åldersbestämning.

Man röntgar olika delar av kroppen,
som handleder och tänder.

Man försöker fastställa
en medicinsk kronologisk ålder.

Man kan även göra andra tester
under en asylutredning.

Man har under aktuell period gjort
språktest, där man kollar dialekter.

Om man uppger att man kommer
från en viss provins i Afghanistan-

-får en språkanalytiker
lyssna på en bandupptagning-

-av när personen pratar
under utredningen.

Sen försöker man avgöra om det
stämmer att man kommer från regionen-

-eller landet,
en del länder delar ju språk.

Då kan den personen
eventuellt avgöra om det stämmer.

Man har tagit bort det nu,
men vid den tidpunkt jag kollade på-

-fanns det också en kunskapskontroll.

Det kunde vara allt från vilka floder
och geografiska kännetecken-

-som finns i ett visst land.

Och... Som jag varit inne på
så intervjuade jag ledamöter.

Det är alltså det som kallas data.
Man kan även kalla det för material.

Det innebär att man plockar in
ett material som man ämnar undersöka.

I mitt fall
gällde det femton intervjuer-

-med lagstiftare,
som varade ungefär en timme vardera.

Som hade suttit med
i utskottet som behandlade lagen.

Sen begärde jag in
ett helt kalenderår av beslut av...

...ärenden, då.
Ensamkommande barn-beslut från 2011.

Det var 2 368 beslut,
det är ganska mycket.

Jag gjorde ett urval,
och kollade på alla avslag-

-och alla på beslutsgränsen över,
"synnerligen ömmande omständigheter".

Det reducerade det till 916.
Det är ändå mycket.

Det tog ett år att gå igenom dem.

Det var en lärdom
för en forskare under utbildning-

-att man gapar för stort ibland, och
att det tar längre tid än man tror-

-att analysera sånt här.

Vilket innebär att de första två
av de tre artiklarna-

-handlar om de här politikerna
och deras uppfattning.

Den första handlade mer
om asylpolitiken allmänt-

-och hur det går till
att producera en lag.

Den andra med lagstiftarna handlade
mer om hur man uppfattade konceptet-

-av ensamkommande barn.

Den tredje behandlade besluten
av Migrationsverket och trovärdighet.

Den analys jag arbetade med
kallas oftast för tematisk analys.

Det innebär
att man kollar i materialet-

-vad för mönster som går tvärsigenom.

Man går inte in så djupt biografiskt
för varje person-

-utan man kollar
vad som är gemensamt.

Sticker nåt mönster ut
i de här intervjuerna?

Om vi kollar på den första studien,
och fynden från den.

Om hur lagstiftare uppfattar
hur det går till att göra lag.

Just när det gäller
utlänningslagen 2005...

...uppfattade de det som
väldigt hektiskt och frustrerande.

Man tyckte det var väldigt svårt
att överblicka vad man höll på med-

-vad det skulle utmynna i. En del är
kanske för unga för att minnas det-

-men 2005 präglades av en stor
medial debatt kring apatiska barn.

Det fanns en föreställning om
att en del barn gick och...

...fejkade att de var sjuka
och inte kom ur sängen.

Det föregick den här debatten, som
kom att handla mycket om just barn.

Det var polariserade positioner
i de här förhandlingarna.

Det fanns de som tyckte
att de är apatiska-

-och de som tyckte
att det bara är fejk alltihop.

Det präglade mycket av diskussionerna
bakom stängda dörrar.

Till syvende och sist,
trots de starka åsikterna-

-var det många som kände att
de fick göra avkall på det de ville.

Särskilt de som ville ha en mer-

-ska vi kalla det
"generös" flyktingpolitik.

Man tvingades följa partipiskan,
partiledningens ståndpunkt-

-även om de inte var direkt
involverade i diskussionerna.

Det tyckte man ledde till
att man hade ganska otydliga mål-

-och att man inte riktigt fick till
vad man tänkte kring olika begrepp.

Just för att det fanns krav på att
det skulle komma en ny utlänningslag.

Det fanns olika instanser som krävde
att man skulle "baxa igenom det"-

-som en informant benämnde det.
Det här skedde inte i nåt tomrum.

Utan det man ska tänka på, och en del
av de här fynden som jag visar-

-är att man pratade väldigt mycket
om finanspolitiken.

Alltså att man inte fokuserade
på asylrätten eller barns rätt-

-utan att det handlade
om kronor och ören.

Hur mycket skulle det kosta för
staten med det ena och andra valet?

Finanspolitiken satte ramar för
hur mycket man kunde kosta på sig-

-att vara generös. Alltså
ganska materiella förhållanden.

Det här benämndes av en del,
de som kände sig mer nöjda med det-

-som att det var de möjligas konst.
Trots svårigheter överkom man hinder.

Andra menade
att det var det omöjligas konst.

De använde just de begreppen,
det är därför jag sätter citattecken.

Därför att
det var något som var ogörbart.

Det är något som inte går att fixera,
menade man.

Det handlade också en del om att bli
tagen på allvar av andra politiker.

Det är nåt man hör i politisk debatt.

Att man ska visa att man är
ansvarsfull och en seriös politiker.

När det gäller fynden
från studie två...

...som handlade om
hur lagstiftare ser på ensamkommande-

-var det just
frågan om kronologisk ålder-

-alltså om man är över eller under 18
som skulle styra hela bedömningen.

Det var intressant.
Man vet att från medicinskt håll-

-är det omöjligt
att slå fast en exakt ålder.

Man får ett spann, som 16 till 20.

Det säger inte så mycket,
om hela poängen är att man ska...

...bedöma om nån är 18 eller 17.

Det är lättare att avgöra
om nån är 16 eller 17, eller över 30.

Det är lättare att se i benvävnad.

När det gäller 17 eller 18...
Puberteten kan komma i olika åldrar.

Ens hälsa eller kost kan ha skiljt
sig åt när man har vuxit upp-

-som gör att det slår olika.
Nån som är 17 kronologiskt-

-kanske får utslag som att den
vore äldre. Mer sliten, helt enkelt.

Nån som är yngre-

-kan ha kommit i puberteten tidigare
av rent genetiska orsaker.

Det är svårt att avgöra.

Trots detta
klamrade sig politikerna fast vid-

-att det viktigaste är att slå fast
om de är över eller under 18.

"Då vet vi vad vi ska göra."

Över 18 och de behandlas som vuxna,
annars ska man ta hand om dem.

Det fanns i alla berättelserna
med de här politikerna-

-delar av att man ska rädda barn,
att barn förtjänar att ha det bra.

"Barn är det viktigaste som finns."
Såna här ganska klassiska...

...uttalanden i vår del av världen.
Att barndomen är nåt heligt.

Samtidigt var man ganska orienterad
mot att beskriva-

-att barn som flyr behöver skydd,
men också mycket disciplin.

Det fanns också en syn om
att de här barnen är potentiella hot.

Man kan utveckla psykisk ohälsa.
Det framkom ganska mycket.

Man kan utveckla ett kriminellt
beteende genom sin utsatta situation.

Därför behöver barnen
ett starkt inslag av fostran.

Sen fanns det även inslag, det här
kunde förekomma hos samma person-

-i olika turer
när vi pratade om ämnet-

-ett stort behov av
att ta tillvara deras kompetenser.

Att man var med på att det krävs
en del för att resa själv-

-mellan olika länder.

Och det indikerade också som fynd-

-att lagstiftarna uppfattar
asylsystemet som väldigt rationellt-

-och att det verkade vara viktigare-

-att man får en rättvis bedömning
på pappret snarare än i verkligheten.

Det är en formalistisk rationalitet-

-att det är viktigt
att systemet fungerar på papper.

Den sista studien
visade att i de här asylbesluten-

-så kan man kortfattat säga
att handläggarna gick på-

-i princip allt som barnen
hade nämnt som sina asylskäl.

Man gick på både deras kompetens,
"du vet inte det här"-

-"du saknar uppfattning om det"...
Men man gick också på historien.

Om till exempel nån beskrev att...

...ens föräldrar hade dött
i en bilbomb, så kunde man säga:

"Du såg inte det här själv. Det var
en granne som berättade det för dig."

Då fanns det
ingen förstahandsinformation.

Sekundär kunskap, att
man fått något berättat för sig...

Alltså kritiserade man
att det hölls nere.

Samtidigt kunde man vända
på asylskäl.

Om nån till exempel sa att-

-"det skedde en massaker i min stad
och jag höll mig gömd i sex månader"-

-kunde handläggaren skriva:

"Du var kvar efter att massakern
ägde rum. Ingenting hände dig."

"Då borde du inte vara så hotad
som du påstår att du är."

Om nån annan ensamkommande
uppgav sig ha varit med om nåt liknande-

-att det ägde rum en massaker
och att man stack på en gång-

-då vände man på argumentationen.

"Du stannade inte kvar för att se"-

-"om du kunde få skydd
av lokala myndigheter."

"Du har inte utrett möjligheten
av att få skydd."

Den här tidsaspekten
kunde användas åt båda hållen.

Det gör
att utrymmet blir väldigt litet-

-för att göra sig själv trovärdig.

Tillsammans med att man kan väga in
ålder i trovärdighetsbedömningar-

-och även språket, och
i det här fallet kunskapskontroller-

-plus den här berättelsen, som
man kritiserar ganska genomgående-

-så blir den här bevisbördan
ganska tung.

Som Annemi var inne på
i sin berättelse så...

...kan det vara svårt i vissa åldrar
att formulera-

-speciellt om man har varit med
om traumatiska händelser-

-en detaljerad och fyllig historia,
som uppfyller de krav som ställs.

Kraven är höga, samtidigt
som den individuella bedömningen-

-i slutändan blir väldigt snäv.
"Ytterst begränsad", har jag skrivit.

Jag kunde också se att handläggare
använder sig mycket av "copy, paste".

Det är precis samma formuleringar
i liknande beslut.

Sammanfattningsvis, och det var
skälet till att jag valde den titeln-

-alltså "drawing the limits":

Det är svårt för lagstiftare
att dra den här gränsen.

Det gör också att man kan diskutera
hur stark lagstiftarviljan är.

Vilka som ska vara inne och ute
när det gäller asylbedömningar-

-i det här fallet ensamkommande.

Det verkar också vara svårt
för lagstiftare-

-att avgöra
vilka som ska ses som ensamkommande-

-och vilka behov och kompetenser
de kan tänkas ha.

Det verkar också vara svårt
för handläggare på Migrationsverket-

-att bedöma trovärdighet
på ett väldigt grundligt sätt-

-trots att vi präglas av en tid där
man pratar mycket om rättssäkerhet-

-och att domstolar ska bedöma rätt
och så vidare.

Men också att det väcker frågor
om gränsen och vem som ska göra vad.

Ska politiken sätta ramarna, eller
är det domstolarna som ska avgöra-

-till exempel om det råder
intern konflikt i ett land.

Tidigare var det regeringen,
om vi backar några decennier.

På senare tid ligger det
hos migrationsdomstolar.

Det har skett en förskjutning:
Juridiken dominerar över politiken.

-Tack för mig.
-Tack, Daniel.

Textning: Johannes Hansson
www.btistudios.com