Här är vi i dag,
i världens djurvänligaste land-

-med världens bästa djurskyddslag
och så vidare.

Särskilt i Sverige får vi
ständigt höra den här berättelsen om-

-att vi är världsbäst på
att behandla djur bra.

Ja, hej allihopa. Jag hoppas att
jag hörs. Jag heter Per-Anders Svärd-

-jag är lärare i Statsvetenskap
här vid Stockholms universitet.

Statsvetenskap handlar ju om
att studera politik-

-och det har jag gjort i min
avhandling, som jag ska prata om här.

"Problem Animals: A Critical
Genealogy of Animal Cruelty"-

-"and Animal Welfare
in Swedish Politics 1844-1944".

Det jag studerar är synen på djur.

Djurplågeri och djurskydd
i svensk politik.

Från de första debatterna om
djurplågeri i den svenska Riksdagen-

-i mitten av 1800-talet, till
den första större djurskyddsreformen-

-som ger Sverige
landets första djurskyddslag 1944.

Min utgångspunkt är ett kritiskt
djurrättsperspektiv i botten.

Jag är alltså...

Min utgångspunkt är
att det är nåt allvarligt fel med-

-hur vi tänker kring djur
och behandlar djur i vårt samhälle.

Det jag har intresserat mig för är
varifrån de här idéerna kommer-

-som vi har om djur, som gör
att vi kan reducera djur till varor-

-saker och ting, som kan användas för
vilka godtyckliga, triviala-

-mänskliga intressen som helst.

Jag är intresserad av vad vi kan lära
oss om samhällets syn på djur i dag-

-genom att studera hur de dominerande
synsätten har kommit till.

Det har jag försökt göra i boken.

Jag tror att det finns en ganska
spridd föreställning om djurskyddet-

-eller vad djurskyddet är för nåt
i dag. Den historien går så här:

För länge sen
var människor ganska primitiva.

Man behandlade djur hur som helst.

Med tiden civiliseras människor,
de antar mer moraliska synsätt-

-och deras hänsyn till djur
börjar utvidgas.

På 1800-talet
får man djurskyddsorganisationer.

Sen kommer de första lagregleringarna
som förbjuder djurplågeri-

-och sen börjar man sätta regler för
hur djur ska hållas och behandlas.

Här är vi i dag,
i världens djurvänligaste land-

-med världens bästa djurskyddslag.

Särskilt i Sverige får vi
ständigt höra den här berättelsen om-

-att vi är världsbäst på
att behandla djur bra.

Frågan är om den här
historien stämmer. Är den riktig?

Varifrån kommer föreställningarna?

Det har jag intresserat mig för.
Jag har studerat riksdagspolitiken-

-under de här 100 första åren
av djurskyddsdebatter.

Jag tänkte skriva en historia
fram till i dag-

-men det hann jag inte. Sitter det
nån forskningsfinansiär i publiken-

-som kan ge mig pengar för att skriva
resten, tar jag gärna emot dem.

Men vad jag har gjort i den här
början av historien är att fråga:

"Hur såg man på problemet
med behandling av djur i politiken?"

"Vad pekade man ut som djurplågeri?"

"Vem sågs som en djurplågare?
Vad var det man måste lagstifta om"-

-"och åtgärda på nåt sätt?"

Om man ställer de frågorna får man
ett grepp om vad det var i samhället-

-som reglerade synen på djur,
och satte gränser för vad som sågs-

-som acceptabel
och oacceptabel djuranvändning.

Och vilka antaganden låg bakom
just de här problemframställningarna-

-det här sättet att se på problemet?
Vad lämnades oproblematiserat?

Vad sågs som okontroversiellt
djuranvändande och djurutnyttjande?

Och vilka följder
fick problemframställningarna?

Jag tänkte ge exempel på hur man
har sett på frågan om djurplågeri.

När man börjar diskutera hur djur
behandlas som ett politiskt problem-

-när man först lyfter fram det
som nåt som måste lagregleras-

-på 1840-talet, 1850-talet-

-är det ett mycket starkt fokus
på en viss del av befolkningen.

Det är de lägre klasserna.
Det är arbetarklassen-

-och fattiga bönder på landsbygden
som pekas ut som problemet.

Det är deras beteende
som på nåt sätt måste åtgärdas.

De exempel som politikerna tar upp
är hämtade från Stockholms gator-

-där riksdagspolitikerna rörde sig.
Där såg de hur fattiga åkare-

-piskade sina hästar, som drog
för tunga lass längs gatorna.

De överansträngde
och misshandlade dem.

Man tar också upp exempel på bönder,
som lämnar sina...djur utan mat-

-eller låter dem frysa, eller
låter dem stå ute i för stark hetta.

Det är här problemet ligger.

I framställningen
beror grymheten främst på-

-att lägre samhällsklasser
saknar bildning och moral-

-och det är det som måste åtgärdas.

I bakgrunden ligger nog en rädsla
för de lägre samhällsklasserna.

1800-talet var en omvälvande tid.
Franska revolutionen 1789-

-och revolutionsvågor som återkom
1830 och 1848 hade ju visat-

-att den gamla ordningen
som togs för givet var i fara-

-av en arbetarklass, ett folk-

-som ville ha inflytande
och hotade med revolt.

Lagstiftning mot djurplågeri och
för civilisering av underklasserna-

-återkommer i flera länder i Europa
vid den här tidpunkten.

Så även i Sverige.

Det här är svårt att läsa, för kopian
är dålig, men jag kan dra lite om-

-hur det lät i Riksdagen.
Så här sa man i den första motionen.

"Jag vill icke här
tala om samhällets bildade klasser."

"Dessa medlemmar
bör ha så mycken känsla"-

-"att de icke marterar ett husdjur."

"Ehuru det dock icke är utan exempel
att personer med bildning"-

-"i överdåd även låta sina kreatur"-

-"plikta för ett hugskott eller
en oöverlagd nyck hos deras herrar."

De bildade klasserna
var inte lagda för djurplågeri.

Men däremot
de andra samhällsgrupperna här.

"Jag vill fästa uppmärksamheten
på de klasser"-

-"vilka tillhandahålla kreatur,
så som lastdragare."

"Dessa visar sig mer
måna om penningförtjänsten"-

-"än om en vårdsam behandling
av kreatur."

De pekas ut som giriga i första hand,
och bryr sig inte om djuren.

Det är typiskt att man framställer de
lägre klasserna som råa, barbariska-

-obildade...druckna.
De har lätt för att ta till flaskan-

-de är överilade
och snabba till vrede.

Såna egenskaper
tillskrivs dem regelbundet.

Lösningen blir en lagstiftning
som säger att:

"Visar nån i behandling av egna eller
andras kreatur uppenbar grymhet"-

-"ska man straffas med böter,
från 5 till 100 riksdaler."

Det här med "uppenbar grymhet"
är nåt som följer med i 100 år-

-som det huvudsakliga rekvisitet
för det här brottet.

Uppvisar man "uppenbar grymhet",
kan man straffas.

1921, i den andra paragrafen, finns
det kvar en snarlik beskrivning.

"Visar nån uppenbar grymhet
genom misshandel eller vanvård"-

-"straffas man med böter."

Vid den tidpunkten
kan man också få fängelse.

Det finns nåt problematiskt för
lagstiftarna med "uppenbar grymhet".

Det är nåt man
debatterar oupphörligen i 100 år.

Vad var det som var så uppenbart
med den uppenbara grymheten?

Vad skulle vara "uppenbart",
och vad skulle räknas som "grymt"?

Det här leder till problem-

-allt eftersom debatterna fortskrider
under seklet.

Grymheten håller på att expandera
och hotar att sprida sig-

-till andra områden.

På 1880-talet
börjar man debattera djurförsök.

Tidigare hade "uppenbar grymhet"
varit att slå hästarna på gatorna-

-och att svälta sina djur,
men nu dök det upp politiker-

-och...djurskyddsorganisationer,
som hävdade att:

"Om det är uppenbar grymhet
att slå hästen på gatan"-

-"är det då inte minst lika grymt
att dissekera den här hunden?"

"Är det inte till och med grymmare?
Orsakar det inte mer lidande?"

Det fanns en risk att "uppenbar
grymhet" skulle spilla över-

-på ett annat område,
och vissa politiker-

-ville politisera djurförsöksfrågan-

-göra den till nåt som
behövde regleras och kontrolleras.

Det var en intensiv debatt
på 1800-talet-

-där kritiker framställde problemet
som känslokalla forskare-

-som hotade allting heligt. Även här
finns det nåt annat i bakgrunden.

En mycket mer omfattande debatt
om vetenskapens plats i samhället-

-och vilken roll den skulle ha i
relation till religionen och moralen.

Vi har nog inte haft
en sån intensiv debatt om djurförsök-

-efter 1800-talet som vi hade då.

Ett exempel på hur "grymhet" inte
håller sig inom förväntade ramar-

-är slaktfrågan. Det är en debatt
som pågår under flera årtionden.

Tidigare var "uppenbar grymhet" att
svälta djur, och kanske djurförsök.

"Men om de där sakerna är grymma,
är inte då också slakt"-

-"särskilt slakt utan bedövning,
nånting grymt?"

Det här är... Det är en fråga
man återkommer till om och om igen.

Nåt som är kännetecknande
för debatten-

-precis som i den tidigaste debatten,
när man pekade ut arbetarklassen-

-och forskarna, är det typiskt här
att man pekar ut andra folkgrupper-

-som de mest djurplågande. I det
här fallet är det judar och samer-

-som återkommer. Eller så pekar man
på utlänningar, framför allt dansken-

-för de danska baconproducenterna
slaktar utan bedövning.

Problemet ligger hos nån annan,
inte hos oss.

Problemet är inte att vi regelbundet
slaktar djur på löpande band-

-utan problemet, som måste
kontrolleras, är nån annans fel.

Det är ett typiskt mönster
att problemet förskjuts från oss-

-till nån annan.

Den hundraåriga brottningen
med begreppet "uppenbar grymhet"-

-leder till nån sorts inre kris
i det här djurskyddstänkandet-

-eller i det tidiga
antidjurplågeritänkandet.

De här likhetstecknen
kan förlängas hur långt som helst.

Kedjan kan göras hur lång som helst.

Slå hästar på gatorna och svälta djur
var kriminaliserat.

Slakt utan bedövning
kriminaliserades så småningom.

När det gäller plågsamma experiment
kom man inte riktigt till skott.

Det är lätt att se att kedjan
kan förlängas med andra exempel.

Om de sakerna var grymma,
hur var det med jakt?

Hur var det med att äta kött,
med att använda djur överhuvudtaget?

Den kritiken ligger underförstådd
i själva resonemanget-

-om "uppenbar grymhet". Samtidigt är
det nåt som inte riktigt går ihop-

-med vanor och institutioner, som man
har i ett djurutnyttjande samhälle-

-som Sverige var då,
och som Sverige är nu.

Den politiska kampen
handlade främst om-

-var den här kedjan skulle kapas. Den
handlade om vad som skulle räknas-

-till problemet med djurplågeri, och
vad som skulle vara okontroversiellt.

Det fanns en risk
att kraven skulle gå för långt-

-och ifrågasätta rätten
att använda djur.

Det är spöket,
som hela tiden ligger i bakgrunden.

Debatten om "uppenbar grymhet"
får ett slut 1944-

-genom införandet av den första, mer
omfattande djurskyddslagen i Sverige.

Den framställs som ett sätt
att förebygga djurs lidande-

-genom krav på djurhållningen, men
samtidigt avskaffas normen för vad-

-som ska räknas som djurplågeri,
"uppenbar grymhet".

Man inför olika regler för olika
djurbehandling, vilket innebär-

-att det blir upp
till branscherna själva-

-att avgöra
vad som är rimligt eller inte.

Jag försöker hävda
att förändringens orsaker-

-växlingen från
gammalt antidjurplågeritänkande-

-till det nya djurskyddstänkandet,
som fortfarande...styr det mesta-

-kring lagstiftning
och hur vi tänker i dag...

Orsakerna var
inte främst de lägre klasserna-

-inte heller avvikande djurplågare,
eller känslokalla vetenskapsmän.

Det stora problemet är att samhället
inte kunde dra nån tydlig gräns-

-mellan acceptabelt
och oacceptabelt djurutnyttjande.

Man kunde länge undvika problemet,
genom att peka ut andra som problem.

Men det för svårt att behålla
den här idén om "uppenbar grymhet"-

-och djurskyddslagens genidrag är-

-att den kopplar isär olika frågor,
olika typer av djurutnyttjande.

Risken för att grymhetens betydelse
ska utvidgas, och omfatta fler sätt-

-att använda djur på minskar.

Det sker precis i en tid
när det industrialiserade jordbruket-

-gör den uppenbara grymheten
till norm skulle man kunna säga.

För oss i dag finns det mycket
vi kan känna igen här.

Men det ifrågasätter framför allt
bilden av en ständig utveckling-

-och av ständiga framsteg.
På många sätt var lagarna-

-mycket radikalare förr, åtminstone
öppna för en radikal tolkning.

Om man skulle tillämpa lagen om
att "uppenbar grymhet" var förbjudet-

-på dagens hållning
av grisar eller kycklingar-

-skulle de flesta sätt att behandla
djur där betraktas som grymma-

-av de allra flesta, tror jag.

Ett annat problem vi fortfarande ser
är att problemet med djurplågeri-

-förskjuts till andra grupper, det är
nån annan som står för djurplågeriet.

Tidigare var det judar som pekades ut
i slaktfrågan, i dag är det muslimer.

Och det allra sista, kritiken möts
med löften om reformer.

Vi kan förändra lagen och förbättra
rutinerna på det här lilla området.

Men vi får sällan en diskussion
i samhället, som är systemkritisk-

-och ställer viktiga grundfrågor.

Har vi överhuvudtaget rätt
att använda andra kännande varelser-

-för våra egna syften? Här finns nåt
som samhället har att ta itu med-

-och det täcks över av
hur vi tänker på djurskydd-

-och oss själva som djurvänliga.
Tack.

Textning: Karolina Gustafsson
www.btistudios.com