Hade det nåt inflytande på hans liv?

Daniela, du påstod
att han fick ett olyckligt liv.

Daniela är 17 år.

Snart är terminen slut och eleverna
förbereder sig inför avslutningen.

Men att Daniela går i en vanlig skola
och bor med sin familj-

-är ingen självklarhet.

Jag är en person
med funktionsnedsättningar.

Det var ett medicinskt fel
som gjordes vid min födsel.

Det var varken genetiskt
eller mina föräldrar.

Jag föddes med nedsättningar
på grund av läkarnas inkompetens.

De tog inte hand om mamma
och begick ett enormt misstag.

Daniela fick en CP-skada vid födseln,
vilket gjort det svårt med motoriken.

Men jag fick en normal uppväxt.

Jag hade en mamma och en pappa.
De skilde sig inte.

Det händer väldigt ofta i Moldavien
när barn har funktionsnedsättningar.

I dag räknar FN-organet WHO med
att över en miljard människor-

-lever med nån form
av funktionsnedsättning.

Det motsvarar ungefär 15 procent
av jordens befolkning.

FN:s barnkonvention artikel 23-

-slår fast att
ett barn med funktionsnedsättning-

-har rätt till ett fullvärdigt
och anständigt liv-

-som möjliggör ett aktivt deltagande
i samhället.

För att barns rättigheter
ska skyddas-

-krävs att samhällen görs
tillgängliga och inkluderande-

-och arbetar mot hinder
som kan finnas-

-för den som har
en funktionsnedsättning.

Nio av tio barn med funktions-
nedsättning går inte i skolan.

Många av dem lever isolerat.
De varken räknas eller syns.

Moldavien är
ett av Europas fattigaste länder.

Landet blev självständigt
från Sovjetunionen 1991.

Tidigare togs barn med funktions-
nedsättning ifrån sina familjer-

-och fick växa upp på institutioner,
ofta utan möjlighet till skolgång-

-eller ett bra liv.

Människor med funktionsnedsättningar
syntes inte.

Det var som om det inte fanns. De
sågs varken på tv eller i verkligheten.

De togs till speciella ställen
utanför samhället.

Det var låsta institutioner.

Det var i princip ingen som såg dem
under hela deras liv.

Det här håller på att förändras.
De flesta institutioner är stängda.

Men fördomar och okunskap följer än
i dag barn med funktionsnedsättning.

Daniela fick problem
i sin tidigare skola-

-då en lärare inte trodde
att hon klarade skolarbetet själv.

Läraren anklagade henne
för att fuska.

Han var arg och sa att jag skrev av
min bästa vän-

-och berättade det för de andra
lärarna. Han förstörde mitt liv.

Han var en dålig människa.

Jag började hata honom
och så småningom alla andra också.

Stereotyper och fördomar förföljer
barn med funktionsnedsättning-

-i hemmet
och vart de än går i samhället.

De möter dem i skolan-

-där de diskrimineras av elever
och till med av lärare.

Så barnet och föräldrarna
måste vara väldigt starka.

Skolan är viktig för ett barns fram-
tid och för att motverka fördomar.

Vera Stahi försöker få fler barn med
funktionsnedsättning att gå i skolan.

De söker upp barn
som behöver extra stöd.

Nu är hon på väg att träffa Vasilina.

Hon bodde i en annan by.
Hennes pappa lämnade familjen-

-när han fick veta att barnet
hade en funktionsnedsättning.

Vasilina bor ungefär två mil norr
om Moldaviens huvudstad Chisinau-

-och ska snart börja skolan.

Hon bor i byns sista hus,
precis där skogen tar vid.

Jag heter Vasilina
och är sju år gammal.

Miss Irina och jag skriver tillsammans.

Hon hjälper mig-

-och om jag gör fel rättar hon mig.

Vasilina har laglig rätt
att gå i skolan.

Men det räcker inte med att det
finns lagar. Lagarna måste följas-

-så att det inte bara blir tomma ord
i ett dokument.

Det är det stora problemet.
Samhället börjar acceptera dem.

Men svårast är det med skolan.

Men barn med fysiska nedsättningar
kan inte gå.

Och det är långt. Hon skulle behöva
gå 2 km för att komma till skolan.

Det är omöjligt för henne.
Det är det största problemet.

Och inte bara för henne
utan för alla med funktionsnedsättning.

Jag vill gå till skolan,
för jag tycker om det.

Mina vänner går där och lär sig saker.

Jag har en lillebror,
och jag vill lära honom saker.

År 2008 godkände Moldavien-

-FN:s konvention om rättigheter för
personer med funktionsnedsättning.

Det här ledde
till stora förändringar.

En stor förändring var att stänga
de gamla institutionerna-

-där folk med funktionsnedsättning
har bott hela sina liv.

Vi har fortfarande några kvar-

-men vi hoppas
att de kommer att försvinna snart.

Daniela är antagligen en av dem-

-som varken fått bo med sin familj
eller gå i skolan.

Men nu har hon stora planer
för framtiden.

Jag ska läsa på universitetet
och bli en erkänd tolk.

Det är min dröm.

Också i Nepal finns fördomar mot dem
som lever med funktionsnedsättning-

-och kunskapen är liten.

Befolkningen är hårt drabbad
av fattigdom-

-och naturkatastrofer
som jordbävningar.

Fram tills bara ett par år sen fanns
det knappast nån kunskap om autism.

I Nepal innebär det ett stort stigma.

Man tror att det beror på dålig karma
att mammor föder såna här barn-

-som inte kan vistas ute i samhället.

En som har arbetat hårt mot det här
är läkaren Sunita Maleku Amatya.

Sunita åkte till Indien för att få
en autismdiagnos till sin son Krit.

I Nepal fanns inte kunskapen.

Där kan föräldrar utbildas så att de
i sin tur kan lära sina barn saker.

Jag deltog i det.

Efter ett tag fick jag större förståelse
och vi kom varandra närmare.

Framgången gjorde mig
verkligen motiverad.

Efter att hon utbildats i Indien-

-startade Sunita det första centret
för autism i Nepal.

Nu finns över 30 barn på centret.

Här utbildas också både lärare
och föräldrar om autism.

Här utbildas föräldrarna. Mammor
från olika delar av Nepal är här.

Dagen har precis inletts här.

Föräldrar till barn med autism
behöver mycket stöd och kunskap-

-eftersom de ofta drabbas hårt
av skuldbeläggande från andra.

Alla ser på henne
som om det vore fel på henne.

Om barnet är autistiskt
säger man, särskilt till mamman:

"Du har inte skapat kontakt med barnet.
Du kanske åt nåt under graviditeten."

"Du kanske inte
tog hand om barnet i magen."

"Det är det som är problemet."

Sedan jag träffade alla de här
föräldrarna har vi blivit goda vänner.

Vi tar del av varandras problem.

Tack vare Sunitas hårda arbete
har centret kunnat hjälpa Krit-

-och många andra familjer
med barn som har autism.

Utbildning är ett måste. Det är helt
nödvändigt. Den ska vara inkluderande.

Om de går i en vanlig skola-

-lär de sig att livet inte
kan se ut på nåt annat sätt.

Som alla andra mammor
vill jag att hon ska...

...ska bli lycklig.

Än är det få barn
med funktionsnedsättning i Nepal-

-som får gå i skolan.
För ett par år sen antogs en lag-

-om rättigheter för personer
med funktionsnedsättning.

Organisationer arbetar hårt
tillsammans med myndigheter-

-för att lagen ska efterföljas.

Situationen för personer med
funktionsnedsättning förbättras gradvis.

Barnen måste få en utbildning
så att de får en god chans i livet-

-och kan arbeta som alla andra.

Då kan de visa att personer
med funktionsnedsättning-

-kan göra allt som andra gör
om de ges den möjligheten.

Utan utbildning är det svårt
att få jobb och försörja sig-

-vilket leder till mer fattigdom
och ännu mer exkludering.

I Nepal finns få skolor för döva
och personer med hörselnedsättning.

Lasta går på en av dem, och hon
är en av 400 elever på skolan.

Jag var döv vid födseln.
Mina föräldrar var mycket oroade.

Ett nationellt teckenspråk
har inte funnits länge i Nepal.

Eleverna är en viktig del för att
sprida och utveckla teckenspråket.

Att kunna kommunicera med andra
och få tillgång till information-

-har betytt mycket
för Lasta och andra döva i Nepal.

Jag kan prata på teckenspråk
med mina döva vänner hela dagarna.

Jag vill träffa dem varje dag.

Att få gå i skolan och vara
en självklar del av samhället-

-ger hopp, möjligheter
och framtidstro.

Mina föräldrar förstår nu-

-att döva barn inte är
en belastning för familjen.

Så mitt råd till alla personer
med funktionsnedsättning-

-är att skaffa sig en utbildning,
då kan man komma långt.

Vi kan göra allt.

Jag var åtta år gammal.
Jag skadades mest.

Vi åkte till sjukhuset
och jag blev kvar där mer än en månad.

Barn är särskilt utsatta
i krig och katastrofer.

Många drabbas av permanenta
funktionsnedsättningar.

Kriget i Syrien har nu pågått
i över sju år.

Enligt UNICEF lever
över 1,5 miljon människor-

-med permanenta skador
orsakade av kriget.

De kan ha skador
av granatsplitter och skott.

De kan ha blivit amputerade
eller förlorat synen eller hörseln.

Barn med funktionsnedsättning
får inte den hjälp de behöver-

-och fler barn föds också med
funktionsnedsättningar under krig.

Många syrier har flytt till Libanon-

-där organisationer och myndigheter
arbetar för att hjälpa dem.

I humanitära kriser, som i Libanon-

-är barn med funktionsnedsättningar
bland de mest marginaliserade.

De och deras familjer utesluts ofta
ur humanitära hjälpprogram.

Nu är de flyktingar
med funktionsnedsättningar-

-vilket gör dem ännu mer sårbara.

Sara och hennes familj
är några av de som tvingades fly.

Familjen skadades vid en bombattack
2013. Sara råkade mest illa ut.

Hennes mamma var med när det hände.

Splittret träffade väggen och henne.

Hennes hand var helt förstörd.
Hon hade inget ansikte.

Den som såg hennes ansikte
trodde aldrig att hon skulle överleva.

Vi trodde inte
att hon hade en procents chans.

För flyktingbarn är det inte lätt
att få medicinsk hjälp.

Organisationer som till exempel INARA
hjälper barn med krigsskador.

Maryam är Saras kontaktperson.

De flesta brännskadefall, särskilt de
med allvarliga brännskador i ansiktet-

-har väldigt svårt för att komma ut
i samhället och gå till skolan.

Nu har hon en funktionsnedsättning
eftersom hon ser dåligt.

Hon har bara 30 procents syn på vänster
öga och 50 procent på höger öga.

Jag blev ledsen
när jag såg mitt ansikte.

Det känns olustigt. Allt har förändrats.

Jag ogillade att gå i skolan
och vara bland andra människor.

Det är dyrt att vara på sjukhus
och behandlingen är dyr.

Det finns ingen allmän sjukvård.

Organisationer som INARA är
till stor hjälp för de här barnen.

Sara har genomgått flera operationer-

-men behöver fortfarande hjälp
för sina skador.

Det här kommer att stänga in fukten.

Du kan även lägga på det här
om det gör ont.

Om jag inte hade träffat henne här
hade mitt liv varit hemskt.

Men det är inte bara barn som får
skador av kriget som blir drabbade.

Flyktingbarn som redan har
funktionsnedsättning-

-har svårt att få
den hjälp de behöver.

På centret som vi ska till i Sahle-

-jobbar man med att ge en protes
om det behövs.

Framför allt är det sjukgymnastik.

Vi kommer även att träffa barn
som har särskilda behov-

-många gånger till följd av att
mammorna har gått en graviditet-

-utan tillgång till vård och många
gånger fött ensamma i flyktinglägret.

Maya är sjuksköterska och barnmorska.

Hon arbetar nu i Libanon
för Internationella Röda Korset.

Jag kan känna att hjärtat brister.

Hade de varit i Sverige
så hade barnen...

Mammorna hade gått till mödravården
och de hade fötts-

-på ett säkert ställe med bra hjälp.

Hade nånting hänt så hade det
funnits en uppföljning, en plan-

-en vårdplan från första början.

Vissa barn har gått flera år
utan att få hjälp.

Det är helt enkelt ofattbart
att det faktiskt händer 2018.

Jag tycker
att vi borde ha lärt oss bättre.

Sara blir aldrig helt återställd.

Men hjälpen hon har fått från olika
organisationer har gett henne hopp.

Jag vill bli lärare i arabiska,
för det är mitt språk.

Det är mitt favoritspråk.

Jag skulle vilja resa tillbaka
till mitt hemland Syrien.

I länder söder om Sahara i Afrika
räknar Världshälsoorganisationen WHO-

-med att 25 procent av alla barn
har en funktionsnedsättning.

Orsakerna till det här är ofta
fattigdom och undernäring.

Undernäring hos gravida mödrar
eller nyfödda-

-kan ge funktionsnedsättningar
som dövhet, ryggmärgsbråck-

-intellektuella nedsättningar
och blindhet.

Upp emot 80 procent
av de här funktionsnedsättningarna-

-skulle kunna förebyggas med bättre
mat, kunskap och medicinsk vård.

Jag är femton år gammal.
När jag föddes var jag i princip blind.

När jag var sju år
och började grundskolan-

-kunde jag inte se
vad som skrevs på tavlan.

I andra klass blev det värre,
och jag var tvungen att hoppa av skolan.

Daniel fick ingen medicinsk hjälp
för sin syn förrän han var sju år-

-och då var det redan för sent.

Många barn som föds med funktions-
nedsättning i Rwanda isoleras.

De har liten kontakt med världen
och de flesta får aldrig gå i skolan.

Folk försummar dig, eller så
vill de inte ha med dig att göra.

Om jag går nånstans
och folk ser att jag är blind-

-så tror de att resten av min kropp
också är funktionsnedsatt.

Många får svårt
att leva självständigt-

-och hamnar i en ond cirkel
av fattigdom och undernäring.

Men det går att bryta cirkeln och
det går även att arbeta förebyggande.

Health Development Initiative
i Rwanda-

-har byggt upp en by utanför Kigali-

-där några av de mest marginaliserade
människorna i Rwanda får bo-

-och arbeta
för att bli självförsörjande.

Tidigare led de av näringsbrist.
Många barn fick funktionsnedsättning-

-och hälften av alla barn
under fem år dog.

Det fanns barn som var tolv år gamla-

-men de såg ut
som om de var fem, eller under fem.

Det första vi fick reda på var
att de inte hade tillräckligt med mat.

Så många barn hade stora magar.

Barnen dog av hunger.
Men nu har deras liv förändrats.

De har mat. De äter grönsaker.
Man ser skillnaden.

Familjerna har fått ett eget litet
hus med en täppa där de kan odla.

De tillverkar och säljer också
hantverk, som korgar och krukor.

Det är ett långsiktigt arbete
som kräver mycket tid och resurser-

-men det har redan gett goda resultat
och en framtidstro för barnen.

Det förebyggande arbetet är viktigt-

-men det hjälper inte de barn som
i dag lever med funktionsnedsättning.

I Rwanda ses det här ibland
som en förbannelse.

Skammen gör att en del föräldrar
då överger sina barn.

Men de finns de som välkomnar barnen
med öppna armar.

Vi har 28 barn i åldrarna 6-18 år
som undervisas här-

-och vi har andra
som vi besöker hemma.

Antoinette Makuta bor
i västra Rwanda.

Högt upp på en sluttning,
med utsikt över hela byn-

-driver hon en skola för barn både
med och utan funktionsnedsättning.

Skolan gör skillnad och ger hopp.

Jag vill studera
och arbeta som busschaufför-

-hämta passagerare och tjäna pengar.

När jag jämför hur det var förut
med hur det är nu...

Om inte INEZA fanns här
för att hjälpa barnen-

-så att föräldrarna ser
hur de utvecklas-

-skulle de fortfarande vara isolerade.

Deras familjer
skulle inte inse deras värde.

Rwanda vill inte bli för beroende
av utländska biståndsorganisationer-

-utan satsar mycket själva
i olika lokala projekt.

Många vuxna i Rwanda lever i dag
med funktionsnedsättningar-

-orsakade
av det brutala folkmordet 1994-

-då över 800 000 människor
mördades på bara några månader.

Jean Marie var seende
tills han var 20 år.

Jag blev blind 1994
i samband med folkmordet.

Det är ärr från en machete
som jag har på huvudet.

Efter det kände jag mig hopplös-

-men snart insåg jag att livet
inte tar slut när man blir blind.

Jean Marie är rektor
på Masaka Resource Centre-

-en internatskola för elever som
är blinda eller har synnedsättning.

Han använder sina egna erfarenheter
för att hjälpa andra.

Vi lär dem aktiviteter
i det dagliga livet-

-så att de blinda kan vara delaktiga i
det vanliga samhället på landsbygden.

Daniel är en av de som bor på skolan.

Det här är den första skolan
som lär oss att vara självständiga.

Jag trodde att jag var den enda
som hade det här problemet.

Nu har jag vänner
med samma funktionsnedsättning.

För att rättigheter för barn med
funktionsnedsättning ska respekteras-

-behöver världen bli
mer tillgänglig och inkluderande.

För att nå dit behövs arbete
på flera nivåer samtidigt:

Att undanröja hinder och
göra samhället mer tillgängligt.

Att få rätt till skolgång
och ett språk.

Att arbeta förebyggande med tillgång
till bra näring och vård.

Men också att arbeta mer övergripande
med lagar och konventioner-

-från FN, myndigheter och regeringar-

-och se till att de inte bara
godkänns, utan också genomförs.

Men vi behöver också arbeta aktivt
mot fördomar och attityder-

-och låta de som själva är experter
på sin situation komma till tals-

-och lyssna på vad de har att säga.

Ett råd som jag vill ge alla med
funktionsnedsättningar världen över-

-är att aldrig ge upp. Le, så ler alla.

Knacka, så öppnas dörren.

Flyg om du kan. Se till att kunna det.

Översättning:
www.btistudios.com